Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPOLIER spω4lier, sbst. pl.; best. -na. Anm. Ordet är tidigast anträffat i den latinska sg.-formen spolium. Biurman Brefst. 176 (1729; i bet. 1). Den latinska sg.-formen är numera icke bruklig i svenskt textsammanhang; däremot förekommer stundom den latinska pl.-formen spolia. Pfeiffer (1837). Fornv. 1941, s. 330.
Etymologi
[jfr t. spolien, pl.; av lat. spolia, pl. av spolium, avdragen hud, från fiende tagen rustning, byte, till den ieur. rot som sannol. föreligger i SPJÄLA, sbst. — Jfr SPOLIERA]
1) byte (se d. o. 2); äv. (o. numera nästan bl., i sht konstvet.) om delar av byggnadsverk o. d. som borttagits från sin plats (o. utnyttjats för annat byggnadsverk osv.). Rabbe PVetA 1770, s. 15. Jag var .. närvarande vid vådelden och se här mina spolier. PoetK 1812, 2: 63. (Vissa profilhuggna stenar på Kungsholmsstranden) utgjorde spolier av gamla Riddarholmsbron. Rig 1936, s. 137.
2) (om ä. förh. i katolska länder) avliden prästs kvarlåtenskap. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 343 (1837).
Ssgr (till 2; om ä. förh. i katolska länder): SPOLIE-RÄTT. [jfr t. spolienrecht] rätt till avliden prästs kvarlåtenskap. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 215 (1835; t. orig.: Spolienrecht).
-RÄTTIGHET~102, äv. ~200. = -rätt. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 212 (1835; t. orig.: Spolienrecht).

 

Spalt S 9912 band 29, 1985

Webbansvarig