| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPONTANEITET spon1tane1ite4t, äv. sponta1–ne-, l. SPONTANITET spon1tanite4t, äv. sponta1-, r. l. f.; best. -en; pl. (tillf.) -er.
egenskapen l. förhållandet att vara spontan.
1) i sht filos. motsv. SPONTAN, adj. 1. Boëthius Sedol. 38 (1782). Spontaneitet äger enl. Kant vårt förstånd, emedan det i mots. till den passivt mottagande sinnligheten aktivt bearbetar kunskapsstoffet. 2SvUppslB 27: 39 (1953).
2) (i sht i fackspr.) motsv. SPONTAN, adj. 2. Spontaneitet .. (dvs.) organismens benägenhet att utan yttre impulser utföra beteenden. PsykPedUppslB 2165 (1946); jfr 1. Renander Wernstedt (1965).
3) motsv. SPONTAN, adj. 3. För folkmedvetandet .. måste spontaneiteten och impulsiviteten hos det äkta snillet leda tanken på den besatte, i hvars organism en främmande personlighet tagit sitt säte. Herrlin Snille 50 (1903). Talet kan ej nedskrivas, bör ha spontanitetens prägel. Jersild Grisjakt. 198 (1968).
Spalt S 9923 band 29, 1985