| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPOTSKA, v. -ade; l. SPOTSKAS, v. dep. -ades.
(†)
I. icke dep.: (uppträda överlägset l. övermodigt o.) håna l. smäda l. skymfa l. göra narr av l. visa förakt för (ngn l. ngt), äv. övergående i bet.: trotsa l. icke fråga efter (ngn l. ngt); äv. dels, om kvinna: sturskt l. spotskt avvisa (friare), dels abs., övergående i bet.: tredskas (jfr II). Hans hustrw hade förachtat och spåskat Fougden och Borgemestaren. BtSödKultH 12: 23 (1593). (Vi) nödgas .. E(ders) H(öghe)t gifva klageligen tillkänna .. att han löper omkringh, spåtskar och förachtar oss, så att ingen hafver fredh i kyrkian eller på gatan för honom. OxBr. 12: 439 (1623). (Hon) käradhe till Simonem Erici, för th(et) han körde hennes öök ihiäl, och emoot theras accord dermedh först reeste alt ifrå Achais och till Jämpsä; hwilken ähndoch han haf:r lofwat ställa hennes man tillfredz nu likwäl allenast begynt spåtska. ConsAcÅboP 1: 361 (1648). Dahlgren Gl. 794 (i handl. fr. 1680; med avs. på friare). Förachte och spotske intet andra, fast the äro yngre. Swedberg Försw. 108 (1719). Nestan jag försmår, och spotskar så med åtbörd såsom ord. Kolmodin Rök. 55 (1728). En wettig hustru wet sit hufwud skickligt bära, / Och sig beflitar städz at wara mansens ära; / Ei skämtar alt för fritt, ei spotskar honom fräckt. Dens. QvSp. 1: 387 (1732). jfr: E(ders) f(urstliga) N(å)de hafuer besposthsket migh (dvs. C. Eriksson Fleming) bådhe på eet sette och annet. UrkFinlÖ II. 1: 119 (1593).
II. ss. dep.: (i sitt tal) vara (övermodig l. högmodig o.) hånfull l. smädande l. skymfande l. hånfullt gycklande l. retsam, (övermodigt osv.) håna l. smäda l. skymfa l. hånfullt gyckla l. retas; (i sitt tal) vara vanvördig o. trotsig; (i sitt tal) vara (försmädlig o.) övermodig l. stursk (äv. övergående i bet.: vägra att gå med på ngt, tredskas). (Sv.) Spotzskas. (T.) Anreitzen. (Lat.) Sermonibus instigare. Schroderus Dict. 268 (c. 1635). Fast än du brinner som Eldh (av kärleksbrånad) .. / Lell tör du spåtskas nog, sitt’ kynnig och spansker i Munnen. Ståhle VersVasat. 325 (i handl. fr. 1669). The spåskas moot Fadren och skämta med Mora. Törnewall B 3 a (1694). Fernander Theatr. 416 (1695: emot). Wilt tu, O Gudh, tilstädia / Min owän, at han skal / Åth min ofärd sigh glädia / Och spotskas widh mitt fall? Ps. 1695, 33: 2. (Sv.) Spåtskas .. (dvs.) Wara storsint och försmädelig, (lat.) Naso suspenso irridere. Schultze Ordb. 4834 (c. 1755). Botin SvSpr. 105 (1777; i uppräkning). Märta Andersdotter .. giftes med Rewel Larsson till påsken. Spotskas hon, sättes hon i häkte. Levertin Magistr. 25 (1900). — särsk. i vissa uttr.
a) spotskas åt ngn l. ngt, (övermodigt) håna l. smäda ngn l. ngt; övermodigt sätta sig upp emot ngn; äv.: förakta (se d. o. b) l. icke fråga efter (ngt). The (dvs. de onda) spotskas åt Gud sielf, och för hans Rjs ej rädas. Spegel GW 276 (1685). Jag ler åt alt ditt (dvs. världens) Äfwentyr: / Jag spåtskas åt din prackt. Frese AndelD 52 (1726). Du, som träder på min Graf, spotskas icke åt mitt Stoft. Dens. Sedel. 37 (1726).
b) spotskas över ngn l. ngt, (övermodigt l. högmodigt) håna l. smäda l. göra narr av ngn l. ngt. Castrén StormaktstDiktn. 98 (i handl. fr. 1676). Vill tu doch, o. Gudh, tilstädia, / At min ovänn framgeent skall / Öfver min ofärd sig glädia / Och spotskas öfver mitt fall? Lindschöld Vitt. 190 (c. 1685). När Baur således ifrån Littauen tillbakas wister war, blef han icke desto mindre med månge styckeskott af General Lieut:nt Roose .. bewällkommader, hwilcket han sielf illa uptog, och många mente skedt wara öfwer honom at spåtskas, effter the inge särdeles wänner woro. HH XXXIV. 2: 95 (c. 1715).
Spalt S 9975 band 29, 1985