Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRAGGE sprag3e2 l. SPRAGG sprag4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(spragg (sprag) 1618 osv. spraggar, pl. 1909 osv. spragge 1842 osv. spraggen, sg. best. 1824 osv.)
Etymologi
[sv. dial. spragg, spragge; möjl. besläktat med SPRAKA, v. — Jfr SPRAGG, sbst.1, SPRAGGA, sbst., SPRAGGA, v., SPRAGGIG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (grövre) spö av buske l. större gren; ruska (av buske l. större gren); äv.: (växande) buske; jfr SPRAGGA, sbst. En trogen Fader plägar sina olydiga barn .. med alfwarsamma ord straffa, och med itt gott miukt rijsz effterfölia; när sådant intet wil hielpa, plägar han läggia ther til en miukan sprag eller tiärutamp. ALaurentii Fischer 257 (1618). En af sällskapet (har), medelst en spragge, ristat i marken en rak kana af några alnars längd. Dybeck Runa 1842—43, 2: 21. Krassen tycker lika mycket om att krafla och krypa .. som att klänga upp i och leka tittut ur hvilka buskar och spraggar man vill anvisa den till tummelplats. Gellerstedt Glänt. 107 (1909).

 

Spalt S 9995 band 29, 1985

Webbansvarig