| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPRATT sprat4, sbst.1, förr äv. SPRAT l. SPRÄTT, sbst.1, n. (Rondeletius 102 (1614) osv.) ((†) r. l. m.? BtVLand 5: 114 (1764)); best. -et; pl. =.
skälmstycke, puts; ofog, upptåg; äv. utan bibet. av skämtsamhet l. skälmskhet: förtret (som ngn vållar ngn), förr äv.: olycka (som ngn vållar ngn); äv. oeg. l. bildl., i fråga om verkan av ngt sakligt; i sht i uttr. spela, äv. göra ngn l. ngt (förr äv. åt ngn l. ngt) spratt l. (oftast) ett spratt l. ett så l. så beskaffat spratt l. så l. så beskaffade spratt l. det l. det sprattet l. de l. de spratten, dels: göra ngn l. ngt skälmstycke(n) l. puts resp. ett så l. så beskaffat skälmstycke l. puts osv. l. (i uttr. spela l. göra ngn (ett) spratt), skoja med ngn l. dra ngn vid näsan, dels: göra l. vålla ngn l. ngt förtret (förr äv. olycka) resp. så l. så beskaffad förtret osv. Nu skall iagh tigh itt spratt göra / Att gälla skall i båden tin öron. Rondeletius 102 (1614). Nå effter ni har giordt mig det sprattet, så må ni aldrig wänta någen godhet af mig. Lindahl Tanckef. 71 (1740). Se hur’ hans (dvs. hundens) vida käftar grina! / .. Med ögat fullt af lek och spratt. Bellman Gell. 105 (1793). Och var det varmt, och var det kallt, / I regn, i snö, om dag, om natt, / Allt syntes Kulneff öfverallt / Och gjorde spratt på spratt. Runeberg 2: 98 (1847). Hertzberg Canth Lifsb. 2: 133 (1886: spelade åt). Jag är säkert ej född med tur, vad åsnor beträffar, ty vad de nu än hette, så spelade de mig ständigt fula spratt. Lagergren Minn. 9: 222 (1888, 1930). Använd helst ofärgade glas, så att vinets färg icke förändras. Annars kan synnerven spela smaknerven ett spratt. StKokb. 658 (1940). Det var bara förtal då man påstod, att hon lade .. (näsan) i blöt i onödan. I själva verket var det bara hennes goda hjärta, som spelade henne ett och annat spratt. Siwertz Tråd. 27 (1957). — jfr POJK-, TJUV-SPRATT. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om trolleri. Ej lär något krank och spratt / ha förstört Er hwilo-gåfwa? Dalin Vitt. 6: 119 (c. 1755). — jfr TROLL-SPRATT.
b) (numera mindre br.) med förbleknad tanke på vållande, övergående i bet.: förarglig l. förtretlig händelse l. omständighet. Det vore väl om din mund kunde bli lika så tilsluten som dina öron, ehuru det blef dig et ledsamt spratt. Björn Pap. 56 (1794). Jag satt / Och såg ett hål på nya floret! / Och sad åt Mamma: Tänk! hvad spratt! Franzén Skald. 1: 125 (1795, 1824). Gellerstedt 2Dikt. 134 (1881).
Spalt S 10005 band 29, 1985