| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPRUT sprɯ4t, sbst.3, n. (Didring Malm 2: 62 (1915) osv.) l. r. l. m. (Hülphers Ångermanl. 138 (1900: skumspruten, sg. best.) osv.); best. -et resp. -en; pl. = (Hülphers Ångermanl. 139 (1900: skumsprut) osv.) resp. -ar.
1) om det att ngt (särsk. vatten l. snö) sprutar upp, sprutande; äv. konkretare, om enskild omgång av sprutande. När han kom uppåt backen, susade en lapp förbi på skidor och skar tvärs över landsvägen i ett sprut av snö. Didring Malm 2: 62 (1915). SvKulturb. 3—4: 138 (1930). jfr SJÖ-, SKUM-, VATTEN-SPRUT.
2) konkret.
a) metall. vid svetsning: metalliskt material från elektrod som sprutar upp o. faller utanför svetsen. SvetsteknOrdl. 32 (1951). Plåten på bägge sidor om strängen blir fri från stänk och sprut. UddehBehandlRostfrStål 39 (1958).
b) (†; jfr dock SPRUT-KANNA) pip l. stril (på kanna o. d.) l. munstycke (på pump). 1 watten Kanna med sprut. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. Palmstedt Res. 171 (1780; på pump). jfr VATTEN-SPRUT.
(2 a) -MÄNGD. metall. om mängd av sprut som uppkommer vid svetsning. UddehBehandlRostfrStål 40 (1967). —
Spalt S 10176 band 29, 1985