Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRÅKA, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) språka, brusa; ljudhärmande, sannol. samhörigt med sv. dial. (Finl.) sprocka, spraka, knaka, smälla, o. i avljudsförh. till SPRAKA samt möjl. besläktat med SPRÅK]
(†) spraka l. knastra o. d. Af Gran hafwe wi här i Riket wår mästa Wed, som med et ständigt sprakande, språkande och smällande gier liksom små Salvor af et Musquetterie. CvLinné hos Hiorter Alm. 1744, s. 28. HushBibl. 1757, s. 87.

 

Spalt S 10249 band 29, 1985

Webbansvarig