| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPYDIG spy3dig2, adj.; -are. adv. -T.
retsam l. ironisk l. försmädlig l. (elakt) spetsig l. bitande; äv. i överförd anv., om ngt sakligt; äv. oeg. (om djur). Han sade något spydigt som vanligt. Spydiga kommentarer. Var inte spydig! Johnson FarbrTrulsl. 72 (1889). Det Bismarckska organet slutar med några rätt spydiga, om ock ej fullt riktiga anmärkningar om Balfours och Hanotaux’ uttalanden i de sista Kretadebatterna. GHT 1897, nr 46, s. 2. Ofta kan man .. (vid fiske) se fisken helt spydigt och lekfullt vispa till den falska insekten med stjärten. Hammarström Sportfiske 101 (1925). Fogelqvist ResRot 56 (1926; om tidning). Han retade mig med sin spydiga ton. Ekelund Strof. 43 (1926). Nej men, Eva-Lotta, .. inte får man vara så spydig mot äldre personer. Lindgren MästBlomkv. 52 (1946). Lektor Backenholtz ryckte på axlarna med sitt spydiga och vassa leende. Spong Sjövinkel 448 (1949). Bettan såg spydig ut. Browallius Karus. 54 (1949). — jfr SMÅ-SPYDIG. — särsk. (numera bl. mera tillf.) i uttr. spydig över ngn l. ngt, spydig beträffande ngn l. ngt; äv. göra sig spydig över ngn l. ngt, vara spydig o. göra sig lustig över ngn l. ngt. I torkår plägar .. den lycklige ägaren af Hulan om söndagsaftnarne .. marschera upp till Kullen för att retas med Kalle och göra sig spydig öfver hans äring. Sällberg Långv. 72 (1894). Somliga spydiga och hetsiga över en så gammal och stel fördräng, andra lugna och stoiska, allt efter kynne och sinnelag. Martinson Rågv. 113 (1935).
Spalt S 10385 band 29, 1985