Publicerad 1986   Lämna synpunkter
STAKTE stak4te, förr äv. STAKTEN, r. l. f.
Ordformer
(stacten 1541. stakte 1893 osv.)
Etymologi
[jfr t. stacten, eng. stacte, stacten m. m., fr. stacté; av lat. stacte, av gr. στακτή, till στακτός, droppande, vbaladj. till στάζω, droppar, till den rot som äv. föreligger i lat. stagnare, stagnera (se STAGNERA). — Jfr STALAGMIT]
(i sht i bibeln) om ett slags välluktande kåda (sannol. från mastix- l. styraxbusken), enl. GT använd till rökelse o. d. vid tempelgudstjänst. Tagh tigh specerij, Balsam, Stacten, Galban, och reent rökilse. 2Mos. 30: 34 (Bib. 1541; Bib. 1917: stakte). Jag (dvs. visheten) spridde doft såsom kanel och välluktande aspalatus; / såsom finaste myrra utsände jag vällukt, / såsom galban, sjönagel och stakte. Syr. 24: 15 (Apokr. 1921). Plinius beskriver en särskild myrra, erhållen utan ingrepp i trädet, under namn av Stakte, den sort, som ingick i israeliternas tempelrökelse. Gentz Lindgren 114 (1929).

 

Spalt S 10834 band 30, 1986

Webbansvarig