| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STAMLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
(†) om person l. tunga l. (i överförd anv.) röst: stamma (se STAMMA, v.3 2 (b, e)); äv. om barn (som lär sig tala): lalla l. jollra (jfr STAMMA, v.3 2 g); i p. pr. äv. närmande sig l. övergående i adjektivisk o. oeg. l. bildl. anv.: tvekande l. tveksam l. försagd l. rädd. Effter Discipelen (som nödgas läsa utantilläxor vilka han ej förstår) är twungen til at swara .. så förorsakas ther vtaff thetta feel, at han altidh bliffuer stamlande och twiflande, och förkortas mycket på sitt minne. Schroderus Ratich. C 4 b (1614). När han kom för altaret begijnte han strax på Confessionen, uthan book och hadhe booken i handhen, dock icke falleradhe eller stamladhe annorlundha än som han ladhe till trij eller fijra ord. VDAkt. 1658, nr 155. Hvem frögdas icke tå när Barnen stamla Far / Wist then som tiger sinn ok Wildiurs Hierta har? Lucidor (SVS) 81 (1668). Månn äre här ey prof af en förtörnat Himmel? / Min Tunga stamlar wid en sådan undersyn; / En Ängel Fogel-snabt sig swänger utur skyn / At gie sin Herre kraft. SmDiktLejonk. 141 (c. 1690). Hans hesa stamlande röst, kunde icke et endesta ord framföra. Ehrenadler Tel. 847 (1723). (Lat.) Hæsitantia .. (Sv.) stamlande. Ekblad 156 (1764).
STAMMELAKTIG, adj. (staml-) som närmar sig l. liknar l. utgör stammande (se stamma, v.3 2); anträffat bl. närmande sig l. övergående i allmännare l. oeg. l. bildl. bet., dels: tvekande l. tveksam l. osäker l. villrådig (i denna anv. anträffat bl. ss. adv.), dels: avbruten l. osammanhängande (möjl. äv.: oskicklig l. klumpig); jfr stamaktig, adj.2 (Lat.) Hæsitanter. (Sv.) Stamlaktig. Ekblad 155 (1764). (Lat.) Hiulce. (Sv.) Stamlaktigt wis. Därs. 159.
Spalt S 10937 band 30, 1986