| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STARTER sta4rter l. star4ter, om person m.//ig., om sak r. l. m.; best. -n; pl. (numera mindre br.) = (Klint (1906), SAOL (1973)) l. -s (IdrBl. 1924, nr 91, s. 2 (: simstarters), IllSvOrdb. (1964)).
1) sport. motsv. STARTA II 1, i fråga om hastighetstävling: funktionär med uppgift att ge startsignal (o. övervaka ordningen vid start); äv. oeg., om person som ger signal till avfärd o. d.; äv. bildl. THästv. 1868—69, s. 71. Startern ringde i sin klocka, den röda flaggan sänktes och det första paret (skridskoåkare) störtade ut på banan. AB 1890, nr 51, s. 3. Startern (märkte ej), att du lade båda labbarna innanför startlinjen (vid kortdistanslöpningen). Idrottsbok. 80 (1914). SvD(A) 1922, nr 348, s. 3 (oeg.). Cymbaltungt fäller startern segerns krans, / uppståndet brinner målet famn för famn. Lindegren Svit. 53 (1947).
3) kortsp. motsv. STARTA II 2, i kortspelet cribbage: kort som uppläggs efter vissa regler o. markerar att spelet kan börja. Werner o. Sandgren Kortox. 15 (1949).
-TRÖJA. IdrBl. 1935, nr 82, s. 2.
Spalt S 11100 band 30, 1986