Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STEGJÄRN ste3g~jæ2rn, sbst.3 (sbst.1—2 se sp. 11337, 11347), äv. STIGJÄRN sti3g~, sbst.1 (sbst.2 se STIGA, v.3 ssgr), n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(steg- 1908 osv. stig- 1896—1929)
Etymologi
[ssg med JÄRN; efter t. steigeisen; förra leden är ssgsform till steigen, stiga (se STIGA, gå, röra sig uppåt o. d.); formen stig- beror på anslutning till STIGA, gå osv., l. är ssgsform till d. o.]
(i fackspr.) järnbeslag bestående av en platta med (vanl. 8—10) långa piggar (ev. med några framåtriktade), avsett att fästas under skodon för användning på skare l. is vid fjällvandring l. vid bergsbestigning. TurÅ 1896, s. 166. (Kebnekaisejökeln) är mycket farlig att bestiga, hvarför man aldrig bör bestiga den utan att hafva försett sig med stegjärn samt den för dylika turer nödvändiga linan. Därs. 1908, s. 315. Höbergningen (i Alperna) är ofta mycket mödosam, ja, livsfarlig. Ofta måste slåtterkarlen vara försedd med stegjärn och säkerhetsrep. Ymer 1941, s. 196. TurÅ 1951, s. 319.

 

Spalt S 11352 band 30, 1989

Webbansvarig