Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STENTOR- stän1tor- l. sten1– l. -tωr- l. stän3–tor~ osv. l. STENTORS- stän3tors~ osv.
ss. förled i ssgr betecknande (ngt som kännetecknar) apparat med starkt ljud l. betecknande starkt ljudande stämma o. d.
-GAMBA1040 l. 30~20. orgelb. i orgel: starkt ljudande gamba (se d. o. 2). SohlmanMusiklex. 2: 1244 (1950). —
-STÄMMA, se B.
B (Anm. Ssgrna -röst o. -stämma uttalas stundom felaktigt som om förleden vore en ssg av sten o. namnet Tor): STENTORS-KRAFT30~2. kraft (se d. o. 2) som utmärker stämma l. röst. Törneros (SVS) 1: 380 (1826). —
-RÖST30~2. [jfr eng. stentorian-voice, fr. voix de stentor] om mycket kraftig röst (se röst, sbst.3 1), stentorsstämma; äv. bildl. De misstag som jag gjort lär han (dvs. en recensent) visst ej förtiga. / Må endast Momus, klandrets Gud, / ej åt hans Stentors-röst ge blott bestraffnings-ljud! Wetterstedt Sthm 1: 57 (1823). ”Karin! Karin!” ropade han nu med stentors-röst. Almqvist AMay 55 (1838). —
-STÄMMA30~20. (stentor- 1825—1896. stentors- 1837 osv.) [jfr t. stentorstimme, eng. stentorian voice] om mycket kraftig stämma, stentorsröst. ”Halt!” skrek Lawton med en Stentorstämma. Cooper Spion. 1: 87 (1825). Landquist Minns 155 (1949). —
Spalt S 11507 band 30, 1989