Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STICKLA stik3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[till STICKEL]
(i fackspr.) bearbeta (metall l. sten l. glas l. trä o. d.) med stickel (för att inrista figurer l. streck o. d.); äv. med obj. betecknande den gm ristningen åstadkomna figuren o. dyl. l. det borttagna spånet o. d. Fatab. 1936, s. 84 (om förh. 1805). Stickling, (dvs.) bearbetning av en tryckplåt med stickel. GrafUppslB (1951).
Särsk. förb. (i fackspr.): STICKLA BORT10 4. gm stickling avlägsna (ngt). NordBoktrK 1913, s. 154. SvD(B) 1954, nr 79, s. 10. —
STICKLA UT10 4. gm stickling utarbeta (ngt). Essén Doll. 255 (1917).
Ssg (i fackspr.): STICKEL-BOCK. bock (se bock, sbst.1 II) använd ss. underlag för arbetsstycke vid stickling. GrafUppslB (1951).

 

Spalt S 11643 band 30, 1989

Webbansvarig