| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STIGMATISERA stig1matise4ra l. 010— l. -mat1-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) (utom i slutet †) brännmärka (ngn). Pfeiffer (1837). Ekbohrn (1904). — särsk. (fullt br.) bildl.; i sht: ge (socialt) kännetecken l. kännemärke åt (ngn); särsk. med bibegrepp av ngt negativt l. vanärande l. föraktligt som vidlåder ngn; äv. utan obj.; förr äv.: förtala (ngn); jfr STIGMA 3. Stigmatisera .. (dvs.) förtala. Pfeiffer (1837). Ingenting skall störa hennes sömn i en rännsten / ej heller hennes sköte stigmatiserat av en orm. Lindegren Mann. 33 (1942). Varje tecken på att man tillhör en .. (avvikande) minoritet stigmatiserar hela personen. GHT 15/2 1972, s. 3. Därs. (: stigmatisering). Fördomen mot rackaren — den, näst bödeln, kanske mest stigmatiserade av alla i det svenska bondesamhället. Rig 1978, s. 47. DN 26/2 1986, s. 30 (utan obj.).
2) i sht rel.-vet. (försätta i extatiskt l. hysteriskt tillstånd o.) framkalla sår hos (ngn) påminnande om l. identiska med de sår Jesus enl. bibeln erhöll i samband med korsfästelsen; nästan bl. dels i pass.: (försättas i sådant tillstånd o.) få sådana sår, dels i p. pf. (se a), dels refl.: (försätta sig i sådant tillstånd o.) hos sig framkalla sådana sår, dels ss. vbalsbst. -ing (se b). Han skulle, om han lefvat under medeltiden, ha stigmatiserat sig. Strindberg TjqvS 1: 255 (1886). Den helige Franciscus av Assisi stigmatiseras. Grimberg SvFolk. 1: 296 (1913). — särsk.
a) i p. pf. (vanl. i mer l. mindre adjektivisk anv.), om person: som (i extatiskt l. hysteriskt tillstånd) erhållit sår påminnande om l. identiska med Jesu sår vid korsfästelsen (ofta substantiverat); äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som sammanhänger med (föreställningarna om) stigmatisering (se b). Ljunggren Resa 236 (1871). Den medeltida legendvärlden i dess blodbestänkta och stigmatiserade glöd passade hans (dvs. författaren J. K. Huysmans’) naturs mörka sinnlighet. Levertin Diktare 208 (1898). De stigmatiserades antal ökade starkt (i 1300-talets Europa), hysteriska psykoser var vanliga, judeförföljelser och häxprocesser förekom ymnigt. KyrkohÅ 1959, s. 342.
b) ss. vbalsbst. -ing, om handlingen l. förhållandet att ngn stigmatiserar sig l. stigmatiseras, stigmatisation. Ljunggren Resa 237 (1871). Medeltidens fromma hade en annan mening om stigmatiseringen än nutiden, som psykologiskt velat förklara den som ett resultat av självsuggestion. SvFolket 2: 117 (1938). (Den helige) Franciskus’ stigmatisering. Stenberg KyrkSkrud 323 (1950).
-UNDER. underverk bestående i stigmatisering; särsk. om person som stigmatiserats. Ahlgren Veckopr. 156 (1940).
Spalt S 11722 band 30, 1989