Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STIMMA stim3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE, se avledn.
Ordformer
(stijm- 15791710. stim- (stjm-) c. 16021780. stimm- 1640 osv.)
Etymologi
[fsv. stima (i bet. I); jfr ä. d. stiime (i bet. I; d. stime, förr äv. stimme), nor. stime, fvn. stíma, kämpa, anstränga sig med (nor. dial. stima, leka, stoja, arbeta hårt m. m.), mlt. stīmen (i bet. I), ä. t. stümen, vara orolig, larma, blåsa; avledn. av STIM, sbst.1 — Jfr STIMMENMÖRK, STIMMIG]
I. motsv. STIM, sbst.1 I, om fisk: uppträda i stim (äv.: samla l. röra sig i stim); i sht förr ofta [många fiskarter, t. ex. sill, uppträder under lektiden i stora stim] liktydigt med: leka (se LEKA, v. 8); äv. med tanken (delvis) riktad på fiskens l. stimmens livliga, sprittande rörelser i vattnet, närmande sig l. övergående i bet.: med sprittande rörelser fara hit o. dit o. d. När Watnet står heel lungt, och Fisken liufligt stimmar. Achrelius Dan. C 3 a (c. 1690). (Den landnot) som är utan kihl är af gamla fiskare hållen för bäst, brukas när braxen leker, stimmar eller går i solbad. Gyllenborg Insjöfisket 13 (1770). Den täta not mot stranden redan simmar, / Och i dess kil en fängslad skara stimmar. JGOxenstierna 1: 73 (1805). De mångfärgade skimrande spiggarne stimmade öfver hafsskogens kronor. Lönnberg BlSkär. 191 (1876). Några fiskmåsar och tärnor flyger på snabba vingar förbi, lystet spejande efter småsillen som stimmar inne vid skäret. Wieland UttAnd. 10 (1942). — jfr SILL-STIMNING. — särsk. oeg. l. bildl. (motsv. STIM, sbst.1 I a). Gellerstedt 2Dikt. 150 (1881; bildl., om tankar). Fiskarbåtarne, som stimmade utanför ångbåten (som ankrat utanför Sorrento). Rosenius Himmelstr. 207 (1903).
II. (ngt vard.) motsv. STIM, sbst.1 II 2: åstadkomma stim, stoja l. larma l. väsnas l. föra oväsen o. d.; i sht med subj. betecknande mängd av individer, oftast med inbegrepp av tanke på tumultuarisk rörelse (o. därav följande ljud); äv. tr. (se e γ). VarRerV 14 a (1579). Schroderus Dict. 253 (c. 1635).
a) om person l. (vanl.) om grupp av personer (jfr b): högljutt (o. ivrigt) prata l. ropa l. skrika l. utstöta högljudda läten o. d. (äv. med tanke på att ljudet är störande); i sht i fråga om större mängd av personer ofta äv. med inbegrepp av tanke på övriga ljud (av steg l. rörelser l. klirr av glas vid måltid o. d.) i en folkmassa, i sht en folkmassa i oregelbunden l. tumultuarisk rörelse; äv. med tanken väsentligen l. enbart riktad på folkmängd o. trängsel, närmande sig l. övergående i bet.: trängas l. vimla o. d.; äv. i fråga om att irriterat l. i kommenderande ton högljutt prata l. ropa om ngt: gorma l. väsnas l. ”härja” o. d. Hall KultInt. 59 (i handl. fr. 1633). Nu komma vagnar och chaisar och tråss, / Herrskaper stimma vid lycktor och blåss, / Och kuskarna slåss. Bellman (BellmS) 1: 30 (c. 1770, 1790). Gubbens soupéer stå högt i rop / Och äfven det äkta porslinet, / Der stimmar en sorlande, hungrig hop, / Gör heder åt maten och vinet. Ödman UngdM 2: 98 (1875, 1881). (Det dåliga vädret) oaktadt stimmade på bulevarderna täta folkskaror. Ramsay Barnaår 5: 70 (1905). Jag .. nojsade och stimmade och sade små lustigheter. Bergman Urs. 133 (1912). Hon har nu engång vant sig vid att gorma och stimmar också när det inte behövs. Wester Reymont Bönd. 2: 13 (1924). Runtomkring oss (på krogen) stimmar ett gäng studenter. Siwertz Ung 180 (1949).
b) om barn (jfr a); särsk. dels i fråga om lek, dels (o. numera i sht) i fråga om (skol)barns störande prat l. uppträdande i skola l. kyrka (särsk. under pågående undervisning l. gudstjänst). (Exempel på imperativiska fraser i sv.:) ut och stima, fram och läs, in och ät (osv.). JBureus (c. 1602) hos Lindroth Bureus 70. (Rektorn) Låter sina diekna(r) stima i kyrkian. Hall KultInt. 74 (i handl. fr. 1637). Mån det är något annat at wara gåsze, än stimma, rasa, galnas och wara oförsiktig? Lundberg Paulson Erasmus 20 (1728). De gymnasister, som .. ”stimmade” för lektorn i teologi. Åslund TokbrMem. 1: 37 (1880). Ensam står hon vid fönstret tyst, / när syskonkretsen stimmar. Granlund Skärfv. 117 (1907). Hela klassen hade anmälts för stimning — kollegieprotokollets uttryck för bråk i klassen. NärGickSkol. 249 (1934). DN(A) 21/6 1964, s. 6.
c) med innehållsobj. betecknande yttrande. Han va dum, förstår u, han stimma, at han skulle klappa till mej! Koch Arb. 246 (1912). Se, det är onkel! stimmade de små. Österling Fränd. 2: 53 (1916).
d) om djur; äv. i utvidgad anv., betecknande att djur frambringar ett behagligt l. fint (t. ex. surrande l. vinande) ljud. På Blomster och Löff låt stimma the Bij, / Som dragha Honungen söta. Wivallius Dikt. 106 (c. 1642). Dufwor kunna ju tilhopa kiärligt stijma. Granatenflycht Ord. 23 (1710). Likasom ofta man ser, hur myggornas hvinande flockar / Stimma, vid solens slocknande brand, ur det dyiga träsket. MarkallN 1: 45 (1820). Det har väckt uppmärksamhet att den lilla stimmande skrattmåsen blivit stockholmare i så stor utsträckning. SvD(A) 29/4 1933, s. 8.
e) med sakligt subj.; ofta om ljud l. människoröst(er); äv. med tanken väsentligen l. enbart fäst vid att subj. består av många individer i rörelse om varandra, närmande sig l. övergående i bet.: vimla l. trängas; jfr a, b. Ey .. (är) alt Gull som glimmar / .. alt Lijf ey hafwer som stimmar. Wivallius Dikt. 100 (c. 1643). Stilla sömn, kom, rå härinne! / .. När bekymren kring mig stimma, / Tysta deras vilda krig. JGOxenstierna 2: 397 (1806). Rundt kring muddrarn glada röster stimma. Björck Dikt. 136 (1866). Tankarna stimmade i hans hjärna som mygg i fuktig luft. Lundegård Tannh. 1: 70 (1895); jfr d. Mot den stora himlen stimma .. (roskarlens) vingar. Rosenius SvFågl. 4: 114 (1931). Gehlin Gränstr. 92 (1953; i p. pr., om surr). — särsk.
α) med subjektsväxling: vara kännetecknad l. fylld av stim (äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: kännetecknad l. fylld av stim); ofta om plats; om plats äv. liktydigt med: vimla (av ngra). (Svennen) fann .. (Maglesten vid TrolleLjungby) upplyft och trollen i stimmande hwimmel dansande derunder. Afzelius Sag. 2: 159 (1840). Tigerschiöld Dikt. 1: 80 (1888; om torg). Nürnberg stimmar av hakkorsmän. SvD(A) 1933, nr 235, s. 13. En surrande och stimmande arbetsplats, kulturverkstaden radion. SvLittTidskr. 1961, s. 198.
β) i p. pr. i adverbiell anv., närmande sig l. övergående i anv. ss. förstärkningsord: väldigt l. precis l. alldeles. Bröderna hade haft ett stimmande gladt möte och försvunnit arm i arm i en gränd på väg till en krog. Molin SSkr. 273 (1894). På hållplatsen var stimmande fullt med åkdon. Hansson Res. 2: 58 (1895).
γ) (†) tr., i uttr. stimma ngn uti vägen, stimmande komma i vägen för ngn; anträffat bl. bildl. Här fordras frija Daar och Sorge-löse Timmar, / At ingen Tryck el’ Trång osz vthi Wägen stimmar. Wexionius Sinn. 3: A 4 a (1684).
III. [utgående från II d] (numera bl. mera tillf.) vara i brunst (o. följaktligen vara orolig l. bråkig l. avge brunstiga skrin o. d.); utom ss. förled i ssgr bl. (om samiska förh.) om ren; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: brunstig. October (månad heter bland samer) Rakat, efter Renarna då stimma. Högström Lapm. 169 (1747). ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 14 (c. 1830; i p. pr.). (Ren-)korna gå och äta under brunsttiden, men tjurarna blott stimma. Därs. 33.
IV. [eg. specialanv. av II e; jfr ä. t. stümen, om vind: blåsa] (†) om luft (i storm) l. om storm: (vina l. bullra o.) rasa (se RASA, v. II 1), storma; äv. bildl. Högt upp öfwer Månen, ey Lufften ther Stimmar, / Ey Haglar, ey Dundrar, ey Liung-Eld ther glimmar. Törnewall C 7 a (1694). Brenner Dikt. 2: 67 (1720; om storm, bildl.).
V. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bedriva stimfiske; äv. tr.: fånga (fisk) medelst stimfiske. TIdr. 1883, s. 8. Än hängde man över metspöet och stimmade aborre eller narrade idpluggar att nappa, än (osv.). Samzelius HarBrush. 9 (1895, 1919).
Särsk. förb.: STIMMA KRING, se stimma omkring.
STIMMA MED10 4. (numera bl. tillf.) till II: delta i stimmande, vara med o. stimma. Ekblad 380 (1764).
STIMMA OM. (†) till II a: åstadkomma stimmande. HSH 4: 103 (c. 1568).
STIMMA OMKRING10 04, äv. KRING4. till II: fara l. rusa omkring o. stimma; äv.: vimlande fara omkring. Ekblad 380 (1764). Fjär’lar stimmade bland blomstren kring. MarkallN 2: 43 (1821).
STIMMA OPP, se stimma upp.
STIMMA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. till I (o. II): samla sig i stim; särsk. oeg., om personer: samlas i tät(a) (o. stojande) flock(ar). (Studenterna) stimmade .. från alla håll tillsammans i den nya ”palestran”. Weibull LundLundag. 61 (1884). Ute på körkbacken stimmade de samman om Ida. Wägner ÅsaH 318 (1918).
STIMMA TILL10 4. till I, om fisk: komma l. samlas i stim. Lindfors (1824). Strindberg Hafsb. 131 (1890; om strömming).
STIMMA TILLSAMMAN(S), se stimma samman.
STIMMA UPP10 4, äv. OPP4. (mera tillf.)
1) till I: samlas i stim, stimma samman; särsk. oeg. (motsv. stimma, v.1 I slutet), om mygg. Ekelund Syn. 79 (1901).
2) till II: börja stimma. Nilsson Bokh. 334 (1937; om barn).
STIMMA UT10 4. till I (o. II): komma l. bege sig ut i stim l. stimmande bege sig ut. Vi voro som små fiskar, hvilka från skoltvångets trånga sump stimmade ut i studentglädjens rosenfärgade vågor. Bäckström Sång. 133 (1876). Se hur .. (valarna) stimma ut till hafs! Lundegård DrMarg. 2: 20 (1906). En hoper barn och hundar stimmade ut genom grinden. Bergman Hancken 35 (1920).
Ssgr: A (Anm. Nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till stim, sbst.1 ssgr): (II) STIM-STOCK. (förr) skamstock avsedd för (skol)barn som stimmat under gudstjänst o. d. Brunius Metr. 254 (cit. fr. 1739).
-TID.
1) fisk. till I: tid då fisk (av viss art l. i visst område) stimmar l. brukar stimma, stimningstid. Læstadius UppodlLappm. 55 (1824). Lilljeborg Fisk. 2: 718 (1888).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till III: brunsttid; äv. i överförd anv., i fråga om personer. Stimtid för små boskap. Juslenius 341 (1745). (Offerdansen) skulle wara likasom en försoning för de synder och dårskaper folket begått i yran under stimm-tiden. Afzelius Sag. VIII. 2: 335 (1857). Berg Sjöf. 159 (1910; i fråga om varg).
B: STIMNINGS-TID. fisk. till I: stimtid (se d. o. 1). Düben Lappl. 17 (1873); jfr Læstadius UppodlLappm. 55 (1824).
Avledn.: STIMAKTIG, adj. [äv. att hänföra till stim, sbst.1] (numera mindre br.) till II, om person: benägen för att stimma, stimmig; jfr stimsam. The Goszar som (i skolan) late, och stjmachtige woro. Broman Glys. 2: 188 (c. 1730); jfr stimma, v.1 II b.
STIMMARE, om person m.//ig., om djur m. l. r.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I, om hane av vikare l. gråsäl (vilka arter ofta uppträder i stim). 2SvKulturb. 1—2: 251 (1934).
2) (ngt vard.) till II: person som stimmar l. brukar stimma, bråkstake l. dyl. KulturbVg. 2: 25 (1716; om person som stimmar i kyrka). PedT 1865, s. 362.
STIMMIG, se d. o.
STIMSAM, adj. [äv. att hänföra till stim, sbst.1] (numera föga br.) till II: benägen för att stimma, stimmig; jfr stimaktig. Lind (1738). Möller (1755).

 

Spalt S 11826 band 30, 1989

Webbansvarig