Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STJÄLPA ʃäl3pa2, äv. STÄLPA stäl3pa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(stjelpa 1889 (i bet. 2)1893 (: rotstjelpor, pl.). stjälpa 1965 (: rotstjälpa) osv. stälpa 1854 osv.)
Etymologi
[sv. dial. stjälpa, stälpa; till STJÄLPA, v.]
1) (i vissa trakter) i ssgn ROT-STJÄLPA; jfr STJÄLPA, v. I 1 a.
2) (i formen stjälpa) (numera mindre br.) på väg: grop (l. gropigt ställe) där man lätt stjälper (se STJÄLPA, v. I 6). Sakta farten, öfverste. Vi köra i galopp utför backen, och här är en stjelpa. Topelius Planet. 3: 41 (1889).
3) (i formen stälpa) (i vissa trakter) brant stupande sluttning l. bergssida. Den branta stälpa, hvarmed .. (kustlandet i södra Argentina) stupar mot stranden, liknar till utseendet mycket Englands kritkust. Skogman Eug. 1: 85 (1854). Stälpan är rödaktig till färgen, men derofvanför är sluttningen öfverväxt af träd och buskar. Därs. 2: 34 (1855).

 

Spalt S 11904 band 30, 1989

Webbansvarig