| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STOLLA stol3a2, sbst.3, f.; best. -an; pl. -or.
stollig, förr äv. tokig l. galen kvinna; toka, fjolla; numera nästan bl. mera skämts. Skäms du ej din lilla stålla. Creutz Vitt. 76 (1759). NVedboDomb. Sommart. 1767, § 18 (ansett ss. skymflig benämning). Gamla stollan! Hva! sa han och log mot hustrun, som just i en tugga råkat se upp mot honom. Strindberg Giftas 2: 19 (1886). Hon, den stollan, avbröt Milda Andreas Sonath, hon får tag på alla vackra karar i hela stan! Om jag ville kunde jag (osv.). Johnson Kommentar 132 (1929). Och där hade hon gått som en enfaldig stolla och inte begripit ett dugg av skvallret! Salminen Katr. 227 (1936). Ekman Hunden 8 (1986). — jfr TOK-STOLLA.
Ssgr, se stolle, sbst.2 ssgr.
Spalt S 12096 band 31, 1991