| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STOT- stωt3-.
ss. förled i ssgr.
-DUK. (föga br.) på segel: förstärkningsstycke (till skydd mot mekanisk nötning), stotlapp; äv., i speciellare anv., om förstärkningstycke på märssegel (motsatt, på bramsegel: stotlapp). Lavén Sjöv. 23 (1853; äv. i speciellare anv.). Dalin (1854). —
(2) -GARN. [jfr nl. stootgaren, -gaern, varav äv. d. stutgarn, ä. d. äv. stotgarn]
1) (numera bl. tillf.) sjöt. om tunna o. sköra l. försvagade garn (se d. o. 1 slutet) varmed segel beslås för att senare vid snabb segelsättning kunna lossas snabbt (eftersom garnen brister av sig själva då seglen skotas); äv. allmännare om tunna o. slitna l. försvagade (kabel)garn (använda då man önskar hålla ngt samlat till sista ögonblicket o. då genast kunna frigöra det); särsk. i uttr. beslå med (förr äv. för) stotgarn samt i uttr. ligga för stotgarn [jfr nl. op stootgaren staan, liggen], ligga med seglen hissade men beslagna med stotgarn så att seglen snabbt kunde frigöras med ett ryck i skoten; äv. i uttr. sätta (ett segel) på stotgarn, hissa (ett segel) men sätta på stotgarn (för att snabbt kunna gå ut). Sätt focken på Ståtgern. SkepCommSkepzb. 1689, mom. 158. Beslå Seglen med Stotgarn. FSjöbohm BVägen 105 (1793). Våra segel äro ju beslagne med stotgarn, ankarne till hälften hemvindade; hvilket ingalunda behöfdes, i fall man ämnade ligga qvar. Sparre Sjökad. 666 (1850). Beslå segel för stotgarn. Konow (1887). (Sv.) Gå till segels för stotgarn (t.) die Segel auf Stoszgarn setzen. Auerbach (1913). Gällde det att mycket hastigt kunna gå till segels så beslogs märsseglen med ”stotgarn” — smäckra eller till hälften genomskurna (”nackade”) kabelgarn. Hägg TretungFl. 126 (1941). Ligga för stotgarn (dvs.) ligga med påsatta stotgarn. IllSvOrdb. (1955). SAOL (1973).
2) (†) i uttr. (ligga) för l. på stotgarn, i bildl. anv.: vara beredd (att ge sig av med mycket kort varsel l. att omedelbart göra en insats). Ekbohrn NautOrdb. (1840: på). På Stotgarn säges då en sjöman tillåtes att lägga sig i kläderna för att, när så behöfs, hastigt åter vara på benen. SKL (1850). Ekbohrn (1936: Ligga för). IllSvOrdb. (1964).
-LAPP. [jfr nl. stootlap (varav äv. d. stutlap)] sjöt. på segel: lapp l. förstärkningsstycke av segelduk (fastsydd för att förstärka (o. skydda) segel mot nötning o. andra påkänningar o. påfrestningar på duken); i sht om sådant stycke på aktra sidan av märssegel till skydd mot nötning mot märsen; i sht i pl.; jfr -duk. Rajalin Skiepzb. 190 (1730). Stoot-Läpparne til Märsseglen tages 1. fierde del av Märseglens Högd från understa Lijket och (osv.). Därs. 191. Foderdukar långs liken och för buk- och nock-gårdingar, samt stotlappar för märssar, stänger, och hörnen, skäras i förhållande till seglets djup. Platen Glascock 1: 299 (1836). Ekbohrn NautOrdb. (1840; i såväl allmännare som speciellare anv.). Märsseglens (förstärkningar): sido- och underdukar, refband, styrkband, stotlapp, emellan undra liket och undra refbandet, af märsens bredd i underkanten och aftagande uppåt. Frick o. Trolle 79 (1872). SAOL (1973). —
-MATTA. [jfr nl. stootmat (varav äv. d. stutmatte)] (numera mindre br.) sjöt. matta (se matta, sbst.1 1 c) som anbringas på ankarlina, vant, mast o. rår för att förhindra nötning (t. ex. mot riggen vid bidevindsegling då rån är brassad), brassmatta. Efterses hwaräst Stotmattor brukas såsom i Wanten för Underråernes nötning. FSjöbohm BVägen 5 (1793). Stotmattor, (dvs.) skamfilningsmattor som fastnajas på rårna. Stenfelt (1920). SAOL (1973). —
-TALJA. [jfr d. stuttalje, nl. stoottalie; jfr äv. t. stosztalge] (numera mindre br.) om talja (vanl. anbringad på märsrårna) för att stötta rundhult av olika slag, ss. rår, bommar o. dyl., o. förhindra att de stöter o. slänger hit o. dit då fartyget sätter o. stampar o. rullar i sjön, stöttalja. Siöregl. 1741, 4: A 4 b. Då Stottaljan skal nyttjas sättes den til i Lofvart, och Taljas styf. DSjöbohm Sjöm. 37 (1787). Rullar fartyget, bör ej förgätas att stottaljorne äro anhuggna i vädret. Platen Glascock 1: 70 (1836). SAOL (1950).
Spalt S 12469 band 31, 1991