STOTTRA stot3ra2, äv. STUTTRA stut3ra2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE; -ARE, se avledn.
Ordformer
(stottra 1890—1906. stuttra 1933)
Etymologi
[jfr sv. dial. stuttra, vackla, stappla på målet, stamma, d. stotre (, stötre), nor. dial. stotra, mlt. stoteren, stöteren, (lt. stottern, stöttern) (varav t. stottern), nl. stotteren, eng. stutter, eng. dial. stotter; sannol. avledn. av (stammen i) det v. som föreligger i STÅTA, stamma; ss. nu obr. fackterm i sv. sannol. lån av t. stotteren]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat; förr äv. med prägel av fackspr.) stöta fram orden o. tala på ett stötigt o. hackande sätt l. stappla på målet; särsk. liktydigt med: stamma. Svahn MuntlFöredrK 315 (1890). Han svängde med armarna som en galning och gluckade, pekade mot dörren och snörflade. Ja, han stottrade värre än någonsin, så vi rakt inte begrepo, hvad karlen ville. Nordmann BorgåBarn 61 (1906). Scholander VisLut. 96 (1933).
Ssgr (med prägel av fackspr.; †): STOTTRINGS-BOTARE. person som behandlar o. botar stamning. De i andra länder så talrikt förekommande stottringsbotarne eller ”språklärarne”. Svahn MuntlFöredrK 316 (1890). —
Avledn. (med prägel av facksp.; †): STOTTRARE, m.//ig. [jfr t. stottrerer] person som stottrar l. stammar. Svahn MuntlFöredrK 328 (1890). Hackaren eller störtaren kan dock (trots förefintlig likhet) af en van iakttagare lätt särskiljas från stammaren eller stottraren. Dens. LbMuntlFöredr. 8 (1903).
Spalt S 12470 band 31, 1991
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
