Publicerad 1991 Lämna synpunkter STRUNTA strun3ta2, f.; best. -an; pl. -or. Etymologi [till STRUNT, sbst.1] (mera tillf.) kvinna som är en strunt (se STRUNT, sbst.1). Martinson Nässl. 34 (1935). Spalt S 12787 band 31, 1991 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se