Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STUMLE stum3le2 l. STUMMEL stum3el2, sbst.1, r. l. m.; best. -mlen resp. -eln; pl. stumlar (2RARP 16: 41 (1747) osv.) ((†) -or ArkNorrlHembygdsf. 1919, s. 75 (1746)).
Ordformer
(stumblar, pl. 1876. stumblor, pl. 1746 (: stumblorne, pl. best.). stumlar, pl. 1747. stumlen, sg. best. 1914. stämblor, pl. 1746 (: tiäru stämblor))
Etymologi
[fsv. stumbli, sv. dial. stummel, stumle, stumbla m. m., motsv. mnl. stommel, öfris. stommel, (fht. stumpal, sbst.? l. adj.?,) mht. stummel (t. stummel), alla med bet.: stump, stubbe, till roten i STUMP, sbst. — Jfr STÖMMEL]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stubbe. ArkNorrlHembygdsf. 1919, s. 75 (1746). FoF 1914, s. 84. — jfr TJÄR-STUMLE.

 

Spalt S 13269 band 31, 1993

Webbansvarig