Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STURR stur4, n.; best. -et.
Etymologi
[av sv. dial. sturr (Hall.), sannol. ombildning av sturl, sorl (vbalsbst. till STURLA) under påverkan av SURR, oväsen, sorl]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sorl, oväsen. Här har varit brådska och sturr med bak, lak och skurning öfverallt till högtiden. Wulff 85År 87 (cit. fr. 1869). Lyttkens o. Wulff Ordsk. 440 (1917).

 

Spalt S 13330 band 31, 1993

Webbansvarig