| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STURSKAS sturs3kas2, v. dep. -ades.
1) (numera i sht i vissa trakter av Sv. o. i Finl.) motsv. STURSK 1: uppträda sturskt, visa sturskhet; vara uppstudsig l. obstinat. Sahlstedt Hoffart. 127 (1720). Du har giort dina Lärmästares möda fåfäng, föraktat deras förmaningar och sturskats åt deras aga. Envallsson Herreg. 10 (1784). Actricerna sturskas mot mig och rifva ögona ur hvaran. Nordforss Theaterdir. 54 (1799). Än sturskas packet, än förtrycker adeln. Thomander 3: 138 (1831). Det är (den redlige) .. omöjligt, att .. sturskas mot den uppsatte. Wallin Rel. 4: 157 (1832). Ingen sturskas, anmärkte en .. yngling .. ty då har han alla (dvs. arbetarna) emot sig, i stället för att ha alla med sig, då de få gräla med en patron och sin verkgesäll. Wetterbergh Penning. 531 (1847). Jag bjuder karlen hela tvåhundra riksdalers löneförhöjning. Han sturskas — ämnar kanske börja på egen hand. Ramsay Barnaår 4: 60 (1905).
2) (†) övergående (från 1) i bet.: bråka l. slåss l. vara oförskämd. VDAkt. 1792, nr 475. Skjutspojkarne sturskades, sprungo efter succurs (dvs. hjälp) till staden. Topelius Dagb. 3: 222 (1837). Han sturskas emot mig, för det jag i min pulpet ett par hus härifrån har en smutsig namnteckning af honom för en summa pengar. Thomée Dickens VGemV 1: 381 (1864). (Sv.) Sturskas .. (t.) unverschämt sein. Auerbach (1913).
3) (numera föga br.) motsv. STURSK 3: uppträda kaxigt o. högmodigt; vara övermodig l. högmodig, yvas. Polyfem I. 49—52: 8 (1810). Ja ja du! men sturskas icke för det, flicka .. högmodas ej. Almqvist DrJ 169 (1834). Sokratikern Antisthenes .. yttrade, när han såg Thebanerna stormodiga öfver slaget vid Levktra: ”Att det vore ingen skillnad mellan dem och pojkar, som sturskades öfver att hafva piskat sin lärare.” Emanuelsson Plut. 1: 309 (1842). Det är som det skall vara, när en fattig stackare fått en rik hustru .. Men det är då inte sådant folk, som sturskas öfver sin rikedom. Carlén TatS 1: 66 (1866). Och fast fienderna sturskas, skulle vi alt rå på dem, / Om vi bara en gång finge svenske kungen åter hem. Bååth NDikt. 45 (1881).
Spalt S 13334 band 31, 1993