Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STUTA, v.2 -ade. (äv. -uu-) vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. stuta, studsa; sannol. motsv. nl. stuiten, hejda, hindra, stöta; i avljudsförhållande till STÖTA. — Jfr STUTA, v.3]
(†)
I. knuffas? l. slåss? Alle Delinqventer mz upkastning i kyrckan, sabbats brått, eller emot Kongl(igt) placat trättemål eller stutande i kyrkan, bliffwa tingförde. VDAkt. 1694, nr 642.
II. studsa.
1) = STUTTA, v.1 1. En båll, then man offta kastar vp i högden, och läter honom åter stuta på Jorden igen. Schroderus Liv. 175 (1626). (Lat.) resilio. (Sv.) stutar, studsar. Juslenius 284 (1745). Lind (1749).
2) = STUTTA, v.1 2. Prelle .. punning, stutning, när en kastas högt up i wädret på en hud eller täcke, som hålles i fyra hörn, och sedan hastigt släppes. Lind 1: 1238 (1749).
Särsk. förb. (†; till II 1): STUTA TILLBAKA. studsa tillbaka. Een iärnmur: När man ther emoot een pijl skiuter, så stuutar han til baka. Bullernæsius Lögn. 443 (1619). (Sv.) Stuta tilbaka (t.) zurück prallen. Lind (1738). Möller (1755).
STUTA UPP. studsa upp. Haglen woro store som walnötter .. fallande så häftigt neder på hårda marcken at the stutade up 3 à 4 al(na)r från jordene. Broman Glys. 1: 471 (1737).

 

Spalt S 13342 band 31, 1993

Webbansvarig