| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STYMPARE stym3pare2, sbst.2, m.//(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =; pl. best. stymparna (Schroderus Os. III. 1: 69 (1635) osv.) ((†) stymprarna Geijer Brev 141 (1812)).
1) (†) fattig l. obetydlig l. ömklig (mans)person, stackare; jfr PRACKARE a. The arme stympere. G1R 14: 264 (1542). Och hwar nv idher Nådis högmectighet med .. (de finska skärgårdsborna) icke öffuersee wil, så the ffå vtsekle (dvs. segla) om hösten til Esthelandh med sådane ffisk som the wane äre, thå bliffue the vtharmadhe Stimpare. HFinlH 1: 295 (1546). Om .. (barnen) äre blödhiertada, så förtags them (genom hård behandling) hierta, sinne och modh, at the bliffua fånåta stympære. Botvidi Brudpr. 29 (1619, 1634). Stympare och Stackare. Cavallin Herdam. 3: 209 (i handl. fr. c. 1750). Sahlstedt (1773). — särsk. i ordspr. Grubb 156 (1665). När stimparen gieer stackaren, så är glädie i Himmelen. Dens. 590.
2) (numera föga br.) mer l. mindre starkt nedsättande: i fråga om moral l. karaktär l. mod lågtstående l. föraktlig l. usel (mans)person, kräk l. usling l. pultron o. d.; i nutida språk närmast uppfattat ss. oeg. anv. av 3. (Han) kallade förnempde Benctt att wära eeno förrädare och eeno stimpare. JönkTb. 144 (1543). Thet wore mit Rådh, När man sådana funne (som med vett o. vilja smitta andra med pest), at the .. öffwerantwardadhes Mestermannenom, såsom rätte Mördare och motwillige (dvs. onda) Stympare. L Paulinus Gothus Pest. 121 a (1623). Hans barn thär i begrafuet blef, / klef medh thet i högkoret fram, / then stimpare hade bort skam, / som medh sin kläp såledz skryter. JMessenius (1629) i HB 1: 176. Vinet stympare gör til stora och modiga kaxar. Nicander GSann. 33 (1766). En stympare och fähund. MinnGPrästh. 2: 50 (1925).
3) (mans)person som är oskicklig l. slarvig l. oduglig i fråga om arbete, i sht hantverk, klåpare l. fuskare; äv.: bedragare l. skojare l. charlatan (i fråga om arbete); äv. allmännare l. mer l. mindre skämts. l. förbleknat, ofta liktydigt med: odugling l. nolla; särsk. med bestämning styrd av prep. i, stundom äv. enbart bestående av inf., vars huvudord anger det arbete osv. vari personen är oskicklig osv.; jfr 2 o. DILETTANT, sbst. 2, FÄSÖR, KLUTARE 3. Bete sig som en stympare. Alla är vi stympare inför Vår Herre. Schroderus Os. III. 1: 312 (1635); jfr 2. VDAkt. 1679, nr 364. (Man bör) mota det fel, som många åtföljer, då de genom utvandring i många vetenskaper göra sig till stympare i hvardera. HFinSkolvH 1: 321 (1751). Skal någonsin poëtisk ande öfverfalla en stympare, så skal det skie, när man är kiär. Tilas CurrVitæ 162 (1756). (Båten) Atis är ännu ej komen från Åhus, och Collding är en stympare att segla. CAEhrensvärd Brev 1: 129 (1788). En stympare i spel. Odhner i 3SAH 5: 146 (1891). (Mannen) var en stympare, en charlatan, som bara ville åt hennes pengar! Heerberger NVard. 324 (1936). — särsk. ss. okvädinsord i vredgat tilltal. Hustrun Suarade .. Dine ägodelar woro ey werde i sådo, / och nu will tin Stimpare öfuer mig råda. DrSimon 13 (1627). Scherping Cober 2: 17 (1737).
(1) -HOP. (stympare- 1543. stympar(e)s- 1543) (†) om hop av fattiga l. egendomslösa l. obetydliga personer, hop av stackare. G1R 15: 134, 135 (1543). —
-PARTI. (numera föga br.) i damspel: parti kännetecknat av att ena spelaren gör oskickligt l. förlustbringande drag. Wilson Spelb. 172 (1888). —
-VERK. [jfr t. stümperwerk] dåligt l. uselt arbete l. verk, fuskverk, stympares verk. Thorild (SVS) 6: 142 (1787).
B: STYMPARS-, äv. STYMPARES-HOP, se A.
1) (†) till 2, ss. adv.: på sätt som kännetecknar lågtstående l. föraktlig l. usel (mans)person. Harm och förtrytelse intogo alla .. öfwer så stymparaktigt röjda anspråk på ett despotiskt enwälde i Litteraturen. Polyfem II. 1—2: 6 (1810).
2) till 3: som liknar l. erinrar om stympare(s); äv. ss. adv.: på sätt som kännetecknar stympare. Et publikt bibliothek utan en bibliothecarie .. är väl äfvenså stymparaktigt, som en academie utan en enda professor i vitterheten. Thorild (SVS) 6: 330 (1795). Delandska truppen spelar Angelo Malipieri rätt stymparaktigt. Topelius Dagb. 4: 211 (1839). SAOL (1950).
Avledn.: stymparaktighet, r. l. f. till stymparaktig 2: egenskapen l. förhållandet att vara stymparaktig. JournLTh. 1810, s. 1144. Reuterdahl Mem. 25 (1856). —
STYMPERI104, sbst.2, n. [jfr d. stymperi, t. stümperei] till 3.
1) (numera föga br.) handlingen l. verksamheten att bete sig l. utföra ngt ss. en stympare (särsk. att utföra arbete dåligt l. slarvigt l. undermåligt), klåpande l. fuskande; äv. konkret(are) om utslag l. resultat av sådan handling osv. Lind (1749). Stymperi .. (dvs.) kluteri, odugeligt arbete. Schultze Ordb. 5165 (c. 1755). Ett dramatiskt stymperi af allrasämsta slaget. SvLitTidn. 1813, sp. 507 (om teaterpjäs). Våra halffranska Småsekterare skola med sitt stymperi gå under. Sjöberg (SVS) 2: 154 (1817). LoW (1889).
2) (†) egenskapen l. förhållandet att vara en stympare l. stymparaktig (se d. o. 2), stymparaktighet. (Sv.) Stymperi .. (lat.) mera imperitia. Lindfors (1824). —
STYMPERSKA, f. (†) till 3: kvinnlig stympare. I er konst ni är en stymperska, / Det kan jag säga er. CIHallman 407 (1779).
Spalt S 13435 band 31, 1993