Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÄDJA, sbst.1, f.
Etymologi
[fsv. stäþia (jfr fsv. stäþi, sv. dial. städe, fvn. steði, alla: städ), till STÄD, sbst.5 (möjl. med anslutning till SMEDJA, sbst.)]
(†) städ; med tanke på ljudet från smideshammarens slag mot städet. Kopparslagare, få af dånet, de äro uti, calleuse öronhinnor och höra således ej wäl utom städjan. Linné Diet. 2: 72 (c. 1750).

 

Spalt S 13934 band 32, 1997

Webbansvarig