| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÄVJA stä3vja2, v. -ade ((†) pr. sg. -er Tessin Skr. 122 (1764)). vbalsbst. -AN (numera föga br., Norberg Vag. 132 (1908)), -ANDE; -ARE (se avledn.).
1) hejda (ngt) l. få (ngt) att upphöra; hålla (ngt) i styr o. d.
a) med avs. på ngt fysiskt.
α) med avs. på framfart, eld, ordflöde o. d.: hejda, hindra, stanna, stoppa; numera i sht med anslutning till b α. Brandkåren lyckades stävja eldens framfart. I täflan gick vår stig mot fjällets topp. / .. Och klippans höjd ej stäfjade vårt lopp. Geijer i 2SAH 23: 4 (1846). Klippbastioner, som stävja stormens framfart. Lindhé MinnUpplev. 138 (1918). Markelden är inte .. att leka med, och ytterst besvärlig att stävja. UNT 7⁄7 1933, s. 1. Jag skall stävja mitt ordflöde och .. endast tala om några böcker av en särskild kategori. Hoving ViborgHforsSthm 156 (1945).
β) (†) få (vattenfyllt, kokande kärl) att sluta koka. Kökspigor bruka med en skopa vatten stäfja vällingsgrytor, som vilja koka öfver. Palmær Eldbr. 229 (1851).
γ) (numera föga br.) med avs. på ansiktsdrag o. d.: hålla i styr; äv. med avs. på mage som pockar på mat: hålla tillbaka, få att avstå från sina ”krav”. Den som icke var i stånd att stäfja sina skrattmuskler var föreläsaren sjelf. Rydberg RomD 50 (1877). Ingen är ändå i stånd till att stäfja den pockande magen. Lagerlöf HomOd. 211 (1908).
b) med avs. på ngt icke fysiskt.
α) sätta stopp för l. göra slut på (ngt), få (ngt) att upphöra; hejda (ngt); numera företrädesvis med avs. på ofog l. oskick l. annan negativ företeelse. Hwem har, alt sedan werlden stådt, / Otröttad omsorg burit? / Hwem stäfier ondt, hwem wärckar godt? Tessin Skr. 122 (1764). Helt belåten öfver detta plötsliga stäfjande af ynglingens käckhet och fräcka ton, ringde (osv.). Backman Dickens Pickw. 2: 185 (1871). Idun 1890, s. 119 (med avs. på harm). Landsflykt eller död blef oftast deras (dvs. atenska statsmäns) lott, när de ville stäfja ofog eller själfsvåld. LbFolksk. 845 (1892). Ekelund Improv. 80 (1922; med avs. på oskick). DN(B) 1961, nr 25, s. 9 (med avs. på nöd). DN(A) 1/2 1964, s. 15 (med avs. på inflationstendenser). — särsk.
β’) med avs. på planer, uppsåt l. försök o. d.: stoppa, omintetgöra. Odhner Lb. 165 (1869; med avs. på planer). GHT 1895, nr 206, s. 2 (i p. pf., om försök). Karl (Knutsson lyckades) med de lägre samhällsklassernas hjälp .. stävja .. (drotsens o. biskoparnas) onda uppsåt. HT 1925, s. 217.
γ’) övergående i bet.: hålla (ngt) i schack; i sht förr äv. i uttr. stävja ngt inom sådana l. sådana skrankor. Upprorsandan skulle stäfjas inom tillbörliga skrankor. Börjesson Statshv. 57 (1866). Man måste på något sätt stävja parlamentets makt. Claëson Lockhart Farväl 362 (1934).
β) med avs. på iver, lust, glädje, känslor: hålla tillbaka l. hålla i styr; dämpa, tygla. Jag bad honom stäfja sin förtjusning. Liljecrona RiksdKul. 301 (1840). Hagberg Shaksp. 1: 3 (1847; med avs. på begär). Frun .. hviskade i hast till sonen en uppmaning att stäfja sina känslor och visa så mycket lugn som möjligt. Crusenstolpe Tess. 1: 80 (1847). Zilliacus Mar. 70 (1890; med avs. på nyfikenhet). Jag ansåg mig tvungen att flera gånger stävja den unge mannens iver. Lagergren Minn. 4: 18 (1925).
2) (numera föga br.) med avs. på person (l. kollektiv av personer) l. ngns sinne l. lynne o. d.; äv. med avs. på djur.
a) med avs. på person l. ngns sinne l. lynne o. d.: hejda, hålla tillbaka, hindra, stoppa (i verksamhet o. d.); lugna l. kuva l. kväsa. Liljensparre yttrade ej ett ord, gjorde ej en åtbörd, för att stäfja folkhopen. Crusenstolpe Mor. 3: 229 (1841). Academien har ändå nog makt och tillfälle att stäfja den som will inom desz område flyga högre än wingarna bära. SKN 1843, s. 125. Svanberg RedLefn. 123 (1882; med avs. på lynne). Han lugnar sig nog, ty Gud har stäfjat svårare sinnen än hans. Engström Glasög. 32 (1911). När gamla mor börjar skumpa, är hon ej lätt att stävja. Ström SvenskOrdspr. 226 (1926). — särsk. (†) i uttr. stävja sitt sinne från ngt, avhålla sitt sinne från ngt. Från hot och från våld, J giljare, stäfjen ert sinne. Johansson HomOd. 20: 266 (1845).
3) (numera mindre br.) refl.
a) motsv. 1; särsk. motsv. 1 a, om lans, liktydigt med: hålla sig stilla, vara i vila. Johansson HomIl. 13: 557 (1848).
b) motsv. 2 a: behärska sig; hålla sig i styr; lugna sig; äv. övergående i bet.: komma till mognad, stadga sig. Börjesson C12 20 (1858). När klockgöken sprang fram och gol fyra, var det för henne omöjligt att stäfja sig längre. Carlén TatS 1: 119 (1866). Jag vill stävja mig, och förebygga / Att ämnets höghet blir mig övermäktig. Wulff Dante 115 (1897). Det var knappt han kunde stäfja sig. Wester Reymont Bönd. 4: 150 (1924).
Anm. I nedanstående källor är stävjas sannol. felaktigt för städjas (se STÄDJA, v.). Swedberg Ordab. (1722). (Sv.) Stäfjas, (lat.) Manere, durare, perdurare. Schenberg (1739, 1747).
Spalt S 14181 band 32, 1997