| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÖPIG stø3pig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. STÖPOT, adj.
(i sht i vissa trakter) motsv. STÖP 6 o. STÖPA, v. 10 a: som är kännetecknad l. full av stöp l. som stöper; kännetecknad l. bestående l. full av snö- l. issörja, sörjig o. d. War th(e)r stöpott, th(e)r han pröffwade ijssen. 2SthmTb. 1: 137 (1546). Siöen som war något stöpig. NVedboDomb. Vårt. 1745, § 73. Stöpiga vintervägar. Weste FörslSAOB (c. 1817). TIdr. 1895, s. 98 (om skidföre). Vårvinterns stöpiga is. Blomberg Sjöfolk 29 (1917). Klinckowström Minn. 1: 274 (1933; om snö). Nere på gården under fönstren låg snöraset i stöpiga högar. DN(A) 2⁄3 1966, s. 12.
Spalt S 14223 band 32, 1997