Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÖPKEN, n.; anträffat bl. i pl. =.
Ordformer
(stöpgin)
Etymologi
[liksom ä. t. stübchen av mlt. stȫpeken, stoepken, stȫv(e)ken, (lt. stöfken), dimin. av stōp (se STOP, sbst.1)]
(†) litet stop (se STOP, sbst.1 2). 2 fatt hult (dvs. höll) 6 åm 8 stöpgin 3 fatt hult 6 åm 10 stöpgin. VinkällRSthm 1551.

 

Spalt S 14224 band 32, 1997

Webbansvarig