Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SURF sur4f, äv. sör4f l. med mer l. mindre genuint engelskt uttal, r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. skrivet surfv-)
Etymologi
[av eng. surf, av ovisst urspr.; dock möjl. ombildning av ä. eng. suff(e), vågsvall, av sough, sus, till feng. swōgan, ljuda, dåna, samhörigt med fvn. sœgr, oljud, larm, got. gaswōgjan, sucka]
1) bränning (se d. o. 1), svallvåg vid (långgrund) strand. Där var långgrundt med rullande surf, och ångbåten kunde icke gå in. Melander Långtur 76 (1896). Den långsamt stigande och fallande surfven vid stranden åstadkom ett egendomligt smäktande ljud. VFl. 1908, s. 67. I mörkret styrde vi fel och kommo med fruktansvärd fart, ridande på surfen, rakt mot ett klipparti. Jacobsson HavVag. 77 (1933). 2SvUppslB (1953).
2) (tillf.) bildl., om ett slags dans som söker efterlikna en surfs (i bet. 1) rörelse. Smokingklädda negrer som dansar surf på nattklubb. AB 27 ⁄ 8 1964, s. 20.
Ssgr (till 1): SURF-BADA. (numera föga br.) bada i bränningar. Munsterhjelm o. Appelberg Clemens Slit. 365 (1948). —
-BÅT. [av eng. surfboat] (numera mindre br.) båt specialbyggd för att kunna ta sig genom l. landa i surf. Engström KaapAfr. 239 (1937). Östergren (1951).

 

Spalt S 14650 band 32, 1998

Webbansvarig