| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SURRA sur3a2, om person f.//ig., om sak r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (numera bl. tillf.) om ngt som surrar l. om surrande ljud o. d.; särsk. om separator (i sht ss. senare led i ssgn MJÖLK-SURRA). In från land, som doftar hö och klöver, / slåttermaskinens surra söver / som kloroform. Malm FlygSvan. 51 (1937). — särsk. [jfr sv. dial. surra] (†) om surrande leksak, snurra; utom i ssgn SURR-KASTNING anträffat bl. bildl. Svea 6: 30 (1823).
2) [jfr 1] (numera bl. tillf.) om enkelt fordon med l. för mjölktransport (i sht ss. senare led i ssgn MJÖLK-SURRA). Ett manligt ”mjölkbud” befanns på vägen ha kullkört sin ”surra”. SöndN 1862, nr 14, s. 4.
3) (förr) om mjölkbud, särsk. om kvinna som bar omkring mjölk till kunder från mjölkvagn; i sht ss. senare led i ssgn MJÖLK-SURRA. Björkman (1889).
4) [jfr 1; möjl. delvis utlöst ur ssgn KAFFE-SURRA] (vard., numera mindre br.) kaffepanna, kaffesurra. Wærnér Hundår 9 (1900). Algren fyllde på kaffepannan ur hinken, lyfte av två ringar på kaminen och satte på surran. Didring Malm 1: 160 (1914). Östergren (1951; angivet ss. mindre vanligt ss. enkelt ord).
5) om kanna; ss. senare led i ssgn VATTEN-SURRA.
6) (numera bl. tillf.) om kaffesurrogat. Si på fan, nu har hon fört bort kaffepannan också, ropade han igen. Det borde ännu finnas varm surra i den. Vasström BlKonstnFolk 74 (1951).
Spalt S 14660 band 32, 1998