Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SUTT sut4, sbst.1, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[sv. dial. sutt, avledn. av SUGA, v. (l. SUTTA , v.2), l. av en oomljudd motsvarighet till nor. nn., ä. dan. o. dan. dial. sylt, låg havsstrand, salthaltig sump, motsv. fsax. sultia, saltvatten, fht. sulza, dets. (t. sülze), o. i avljudsförh. till SALT, sbst.; växterna förekommer på mark med hög salthalt]
växt tillhörande grobladssläktet.
a) (numera mindre br.) växten Plantago maritima Lin., gulkämpar; äv. om växtens blad som i stuvad form används ss. maträtt. Den nordwästre Juten tror sig icke fägna sina gäster wäl, om han icke bland flere rätter har stufwad Sutt. Retzius FlOec. 523 (1806). Sutt .. växande på hafsstränder och utgörande en väsentlig del af det berömda sältingsbetet. Fries Ordb. (c. 1870). Den högre upp belägna landstranden börjar med en matta av krypande gräs, av strandgröe, strandkrypa, sutt och havsnarv. TurÅ 1958, s. 205.
b) om växten Plantago coronopus Lin., strandkämpar; ss. senare led i ssgn KRÅK-SUTT.
Ssgr (till a; numera mindre br.): SUTT-GRO. = sutt a. NormFört. 17 (1894). Bland dessa örter (vid havsstränder) må nämnas: Hafssälting, Triglochin maritinum, Strandkappa, Glaux maritima, Hafssutt eller Suttgro, Plantago maritima. LB 2: 572 (1902). —
-GRO-BLAD. = sutt a. Gosselman BlekFl. 26 (1865). På ett ställe i lä för en strandklippa, där saltvattnet stagnerat, har bildats en strandäng i miniatyr i hvilken hafssäfven .. , suttgrobladet (Plantago maritima), och hafssältingen .. bilda hufvudbestånden. SvNat. 1918, s. 96.

 

Spalt S 14704 band 32, 1998

Webbansvarig