Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVABLA sva3bla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) svabba; i sht (sjöt.; ngt ålderdomligt) numera nästan bl. med avs. på fartygsdäck: fara över l. rengöra med svabb; äv. abs. Då trouppe slås, svablas ock sopas däcket väl. ExFlott. § 44 (c. 1740). När han fick se mig ropade han på långt håll: ”Är hon klar?” .. en gäll röst (svarade) nere i båten: ”Ja vars! Hon är så fin och svablad både utom- och inombords”. NTIdr. 1898, julnr s. 28. Det var som om vi alla hört Östern kalla i en liten kulis ord medan han svablade ett badrum och med ett leende såg upp för att fråga (osv.). Vesterlund Skolm. 347 (1924). Under fuktig väderlek, skriver han vidare, bör man ej spola och svabla under däck, men däremot utnyttja möjligheterna därtill när luften är torr. Hägg TretungFl. 119 (1941).
2) (numera föga br.) i utvidgad l. bildl. anv.
a) i fråga om slickande. Så får Bosse sova fyllan av sig och hunden svabla och slicka hans otvättade ansikte. Allardt Ottesfolk. 85 (1940).
SVABLA PÅ10 4. särsk. (numera föga br.) till 2 b: hastigt l. vårdslöst breda l. stryka på (tjockt med färg). Hans skilldring var sådan som om en yrkesatlet tvingats att måla en tafla. Han svablade på med hela färglådan. Lindqvist Dagsl. 3: 101 (1904). —
SVABLA UPP10 4 l. OPP4. (numera nästan bl. sjöt.) med svabb l. gm svabbning torka l. suga upp (vatten). Dalman 55 (1765).
Spalt S 14718 band 32, 1998