| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVAJA svaj3a2, v. -ade; förr äv. SVÄJA, v., utom i inf. anträffat bl. i pr. sg. -ar (Hauswolff Nav. 305 (1756: swäyar .. op)) l. -er (SjöreglÖrlFl. 1785, § 277). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SVAJ.
I. intr.
A. i eg. anv.
1) om ngt med fästpunkt(er) l. om ngt i förhållande till basen: (ofta med mer l. mindre oregelbundna rörelser) i betydande grad l. kraftigt svänga fram o. tillbaka (o. samtidigt bukta l. böja sig); (kraftigt) vaja (i sht förr särsk. om säd l. gräs o. d.); ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., äv. i överförd anv., om rörelse. Palmerna svajade i blåsten. Hängbron råkade i kraftig svajning. Nordforss (1805). Der blixtra ringar, plymer svaja här / och alla fjäska i ett kärt besvär. Arnell Moore LR 1: 32 (1829). Bremer NVerld. 2: 436 (1853; i p. pr., om gräs). Beteshagen, där hängbjörkarna svajade och lockade. Agrell NorrlG 128 (1899). Här och hvar tändas papperslyktorna redan och svaja på sina stänger. Nyblom Österut 42 (1908). (Höjdhopparen) gjorde .. tävlingarnas bästa prestation genom att i första hoppet ta 1.85 i höjd, visserligen så knappt att ribban en lång stund låg och svajade efter beröringen. IdrBl. 1924, nr 84, s. 5. Olzon Buck KämpÄng. 292 (1937; i p. pr., om fallrepstrappor). Fatab. 1949, s. 175 (i p. pr., om rörelser). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) om tyg l. hästman o. d.: svänga (fram o. tillbaka) l. fladdra med svängande l. stora rörelser; äv. (särsk. om flagga): vaja (med stora rörelser). GT 1787, nr 116, s. 2 (om flaggor). Hästarnes oklippta manar svajade högt under loppet. Almqvist TreFr. 1: 124 (1842). Brunrandiga mantlar och svajande dräkter och röda gördlar och gula tofflor. Lagerlöf Jerus. 2: 170 (1902). Ett par unga flickor svängde förbi honom med lätta kjolar svajande om sig. Krusenstjerna Fatt. 1: 409 (1935). Ymer 1951, s. 248 (om flagga).
b) (numera bl. mera tillf.) i fråga om oönskad rörelse hos ngt som sitter fast i marken l. annat underlag: vicka (fram o. tillbaka), (kraftigt) ricka (l. rysta). Denna förändring (dvs. konisk utformning av borrläggen) har haft åsyftad verkan, hvarjämte den äfven motverkar borrens alltför starka svajning vid påhuggning med långa borr. JernkA 1896, s. 339. (Sv.) Svaja .. (t.) schütteln. Auerbach (1913). Pålar, hvilka af dykare förseddes med starka dubbla kryss under vattnet för att undvika svajning. Olympiad. 1912, Red. 197 (1913).
c) i fråga om rörelser hos fordon l. farkost (jfr 3): kränga l. vicka (kraftigt); äv. i utvidgad anv., i fråga om fordons l. farkosts normala framfart: fara l. gå med sina (lätt) krängande rörelser o. d.; gunga (fram). Svensk var sen gammalt ju äfventyrssmaken, / lusten att svaja på okända haf. Procopé Vers 64 (1909). Det höga lasset krängde och svajade som ett skepp i storm, och mina fyra mulor låg med bukarna på asfalten, så att säga. Forss TropTramp 58 (1936). Den skicklige föraren blir aldrig överraskad av hastigt påkommande halka .. han uppmärksammar omedelbart de små tendenser till kast och svajningar, som följer med minskad friktion. Motorför. 1955, nr 12, s. 9.
d) i mer l. mindre oeg. anv., om hatt: sitta på svaj (se d. o. 2 a) (o. svaja (i huvudmomentets betydelse) när bäraren rör sig l. rör på huvudet). Med bredbringad storväst och svajande hatt / och ett bullrande hedniskt skratt / han var i vår by som en svepande fläkt / av en tid med hetare takt. Viksten SkogSjung. 159 (1933). Ansikten över vilka bredbrättade rallarhattar svajade och svängde. Johnson Här 141 (1935). Dolly satte den vidbrättade hatten i en smula svajning. Lo-Johansson Kungsg. 502 (1935).
e) allmännare, i fråga om rörelse som icke sker i förhållande till fästpunkt l. bas; särsk. om fågel: flyga l. fara (fram) i svepande svängar l. bågar l. dyl. Strandmåsar svaja / I snöhvita flockar. PoetK 1821, 1: 56. Gatornas hvimlande skaror svajade som axen på ett af vinden smekadt åkerfält. Crusenstolpe Mor. 1: 82 (1840); jfr huvudmom. (Vattenytans lutning) skulle endast framkalla en seicheliknande svajning i fjordens vatten med knappast märkbar horisontal rörelse. SvGeogrÅb. 1930, s. 190. Ges det något tjusigare för ögat än den smala, svajande, blåa rökslingan, som virvlar upp mellan grankronorna. Därs. 1949, s. 58. Dagern i barackköket svajade konstigt. Trotzig Sjukd. 54 (1972). — särsk. bildl. (jfr 4). Man fordrar (hos en statsman) .. den fasta och raka gång till föremålen, som under sanningens, rättwisans och allmänna wälfärdens ledning ej swajar och slingrar på sidwägar. SvLitTidn. 1821, sp. 220.
2) [specialanv. av 1] om person (l. persons kropp l. överkropp), äv. djur: svänga med en pendelrörelse från ena sidan till den andra l. fram och tillbaka; vaja (kraftigt); särsk. om berusad person. Han .. svajade fram och tillbaka med kroppen. Backman Dickens Pickw. 2: 67 (1871). Han svajade från den ena sidan till den andra, då han tog efter dörrvredet. Nyblom Hum. 99 (1874). Då Husbond vände sig om såg han hästen stå och svaja som en fura i storm, innan den handlöst föll snett bakåt utför backen. Rudenschöld MHund. 216 (1936). — särsk.
a) gå med svajande (över)kropp, gå svajande; äv. (i slangfärgat spr.) allmännare, dels: röra sig l. gå på ett sätt som ger ett svängande l. schvungfullt l. svassigt intryck, dels: vanka (omkring). Laurén Minn. 294 (1877). Mång fager ungmö i vår stad / I Kungsträgårn på promenad / Går middagstid och svajar, / Ja svajar, ståtligt svajar. Wallmark Vis. 3: 66 (1884). Ja du övertar du Åman, säger Borggren i det han svajar hän och spottar en mullbänk i vasken. Aurell NBer. 49 (1949).
b) i p. pr. i adjektivisk o. överförd anv., om gång l. steg. Med svajande gång gjorde han ett försök till attack mot varje passerande ensam kvinnsperson. SvD(A) 8⁄10 1935, s. 8. Sen slappnade de av, nickade, morsade, gick fram till bordet med lite svajande steg. Fogelström Somm. 19 (1951).
3) [specialanv. av 1] om fritt ankrad farkost l. om nät med en fästpunkt o. d.
a) sjöt. om (fritt) ankrad l. vid en boj förtöjd farkost: med vind l. ström svänga i (en del av) en bågrörelse kring ankaret osv. l. svänga fram o. tillbaka, ligga på svaj; äv. dels i sådana uttr. som svaja (om)kring ankaret l. svaja runt, dels i uttr. svaja för vind(en) l. ström(men) o. d. Rosenfeldt Tourville 37 (1698). Serenius Qqq 2 a (1734: omkring ankaret). (Man) kortar in på Tögtåget, innan Skjeppet svayar för vinden. Montan Segl. 31 (1787). Sedan ankaret tagit botten, skutan svajat rundt och folket blifvit skickadt till väders för att beslå de gigade seglen, kom (osv.). Norlin JagtmÄfv. 133 (1888). Har skutan svajat nu, så att ni kan se åt hamnen? Hedberg AlmlöfM 69 (1899). 2UB 9: 450 (1906: för vind och ström). Avfärdsstunden var inne, skötbåtens segel var instuvat, masten nedtagen och en öka svajade i sin lina akteröver. Tilgmann TokLögn. 28 (1922). Rydholm (1967). — jfr RUND-SVAJA. — särsk. i uttr. svaja på kättingen, ligga för ankar o. svaja. Fartyget svajar på kättingen. Wetterbergh Selln. 182 (1853).
b) i sht fisk. om sköt o. d.: svänga l. driva med vinden l. strömmen kring sin fästpunkt; äv. i sådana uttr. som svaja för (l. med) vind(en) l. ström(men). Ekman Dagb. 127 (1789: med strömmen). Drifvande eller svajande (fisk)redskap skall vid den fasta ändan af länken, som är förankrad vid botten eller fastgjord vid båten, utmärkas med en boj utan stake. SFS 1899, nr 83, s. 7. Svajande redskap, (dvs.) nät- el. kroklänk, förankrad blott i ena änden, medan den andra svajar för ström o. vind. SvFiskelex. (1955).
B. oeg. l. bildl.
4) i oeg. l. bildl. anv. av 1 (jfr 1 e slutet); särsk. dels om kraftig linjeförskjutning o. d., dels i fråga om upprepad förändring i opinion l. åsikter l. ngts tillstånd: svänga kraftigt (o. oberäkneligt). Konstnärsbrev 1: 73 (1863; om tankar). Du har hört hur min hjerna svajar mellan gammalt och nytt och derför hoppas jag du inte bryr dig mycket om mitt prat. Strindberg Brev 5: 43 (1885). Hans sjelf (var) söndergnagdt, så att han aldrig kunde vara sig sjelf, alltid var beroende af andras svajande opinion. Dens. TjqvS 1: 11 (1886). Hela verkan (av störningar i planetrörelserna) inskränker sig till en obetydlig svajning af planeternas banor kring ett medelläge. Arrhenius Värld. 53 (1906). Alltför stora svajningar i luftkretsens kolsyrehalt skulle oförmånligt påverka både djur- och växtliv och skulle medföra svajningar i atmosfärens filterverkan på strålningar av olika slag. Pettersson Oceanogr. 85 (1939). De stora svajningar i jordens klimat, varpå istiderna äro de mest framträdande tecknen. Dens. DjuphGåt. 148 (1943). De stora börserna började svaja och dollarn drevs upp. GbgP 1⁄2 1990, s. 2. — särsk.
b) i fråga om rytm l. ljud (jfr 5). Drake Töpfer 41 (1850). Det hurrar till, det surrar till med svajande gnäll. Karlfeldt FlPom. 20 (1906). Kihlman NordProf. 48 (1935; i p. pr., om rytmer).
5) [specialfall av 4] tekn. i fråga om icke önskvärd frekvensmodulering hos radiosignaler (som vanl. ger sig tillkänna som en långsam glidning av den återgivna tonen; jfr 4 b); äv. i fråga om icke önskvärd frekvensmodulering hos elektrisk regulator o. d. TT 1902, M. s. 102. Man kallar det fenomen, som uppträder vid (ljud)återgivning med ojämn hastighet, för svajning, ty vanligen uppträder svajningen som en långsam glidning av den återgivna tonen. Därs. 1943, Elektr. s. 109. Signaler (från rymden), som uppfångats i New York och i Chicago, i Holländska Ostindien, i Nordafrika, Sydafrika och Australien, beskrivs som ”svajande”, medan andra säger att de liknar signalerna från en radioteleprinter. SvD(A) 8⁄11 1957, s. 3.
II. tr.
1) motsv. I 1: låta (ngt) beskriva svajande rörelser, svänga (ngt) med stora rörelser, komma (ngt) att svaja, föra med sig (ngt) i svajande rörelser. Man dryper oljan på en näsduk, som man svajar en stund i luften och luktar derpå emellanåt. Berzelius Kemi 4: 390 (1827). Fanbärarne skredo värdigt fram, svajande de väldiga fanorna. NordT 1892, s. 22. (Uppe på kullen) står ännu pampasgräset i grova tuvor svajande sina vita vippor. Barthel Colón 112 (1932).
2) (numera föga br.) sjöt. lägga (farkost) på svaj (se d. o. 4 a); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Jag) satte .. mig i en båt och lockade Hon-kalfven (dvs. en tam älgkalv) ut i vattnet; då den ej mera räckte bottnen, började den skrika, men följde efter båten, som jag svajade till lands. VetAH 1819, s. 214 (1794). En ostlig bris är i annalkande, hela flottan ligger redan svajad för densamma. Trolle Sjöoff. 2: 308 (1870). (Sv.) svajad för vinden, (eng.) wind-rode. Björkman (1889). Svaja .. (dvs.) svänga om med ett varp. WoJ (1891).
SVAJA IHOP10 04, äv. HOP4. särsk. (sjöt.) till I 3 a. Under lossningen af lasten hade fartyget en tidig morgonstund svajat ihop med en holländsk koff. TIdr. 1896, Julnr s. 35. VFl. 1921, s. 80. —
SVAJA NED10 4 l. NER4. särsk. (sjöt.) till I 3 a. En engelsk ångare .. lade sig så nära Freja, att man kunde beräkna, att han, då morgonbrisen komme, skulle svaja ner på korvetten. Melander Långtur 44 (1896). —
SVAJA TILL10 4. särsk. till I 1 c: (plötsligt) göra en svajning, (kraftigt) kränga till. På kammen störtade sig stormen över dem, så att bilen svajade till. Geijerstam Canning Pol. 259 (1936). —
SVAJA UPP10 4, äv. OPP4. sjöt. till I 3 a: gm svajning vända upp (mot l. för vinden l. strömmen). Skeppet Swaijar upp. SkepCommSkepzb. 1689, mom. 215. (Sv.) Svaja upp mot vinden (t.) gegen den Wind aufdrehen. Auerbach (1913). —
SVAJA UT10 4. särsk. till I 1 a: svajande fara ut l. stå ut; veckla ut sig o. svaja. Låt blodig flagg för winden swaja ut. Hagberg Shaksp. 4: 12 (1848). Josephson GRos. 62 (1896; om kjol).
(I 3 b) -GARN. fisk. garn med en fästpunkt, garn som svajar, svajande garn. Cederström Fiskodl. 117 (1857). —
(I 1) -MAST. (av luftakrobat använd) stålmast som svajar (o. tål kraftig svajning). De fenomenala ekvilibristerna på 40 meter hög svajmast. SvD(A) 31⁄8 1927, s. 16. Den kände luftakrobaten kapten Willmar föll .. från sin 35 meter höga svajmast och dödades omedelbart. UNT 12⁄6 1946, s. 6. särsk. bildl.
a) i utvidgad anv., om spänstigt böjlig ståndare till golvlampa. Ny för i år är golvlampan, en rund Pia-Lampa monterad på en svajmast som är fixerad vid en bronsfot. FeminaMånMag. 1983, nr 9, s. 94.
b) bildl. Under Bressons händer förvandlas .. (bildsviterna i filmen) till den svajmast på vilken han låter hjälten (dvs. en ficktjuv) utföra sitt moraliska och andliga äventyr. OoB 1963, s. 34.
(I 3 a) -RUM. sjöt. rum l. utrymme att svaja. Klint KustÖstersjön 52 (1815). 2NF 3: 932 (1905; i fråga om grundbojar).
B: (I 3 a) SVAJNINGS-BOJ. sjöt. Svajningsboj .. (dvs.) en boj utlagd i hamn, flod eller på ankarplats och avsedd att underlätta ett fartygs rundsvängning vid kompassjustering eller för annat ändamål. SohlmanSjölex. (1955). —
(I 3 a) -LED. (†) om den sida farkost svajar åt. Roswall Skeppsm. 1: 157 (1803). —
Spalt S 14752 band 32, 1998