| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVALTING sval 3tiŋ2, förr äv. SVÄLTING, sbst.1; r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
bot. växt av vattenväxtfamiljen Alismataceae; särsk. om växt av släktet Alisma Lin.; särsk. om A. plantago-aquatica Lin., kranssvalting (äv. kallad vanlig svalting); äv. om släktet; förr äv. i uttr. liten svalting, om växten Baldellia ranunculoides (Lin.) Parl., flocksvalting; jfr KRANS-, KÄRR-, STÄKER-SVALTING o. STÄKRA, sbst.1 Alisma plantago aquat:b. Swälting, stäkra af somlige kallad, växer i diken och hängsly. Är skadlig för hästar. Samzelius Blomst. 34 (1760). Weste FörslSAOB (c. 1817; om släktet Alisma). Iverus VästmFanerog. 108 (1877: Vanlig). Schulthess (1885: liten). Alisma Plantago, svalting, som bildar stora bladrosetter och en kraftig, grenig, pyramidal blomställning, är ganska prydlig men bör ej få lov att självså sig, eftersom den lätt urartar till ogräs. HantvB I. 3. 1: 388 (1935). Där marken är fuktig och vattnet blir stående i smågroparna växa bland annat vissa starrarter, kråkklöver och svalting. TurÅ 1940, s. 248. VåraKulturvN 276 (1977; med hänv. till Echinodorus).
-VÄXT. bot. (växt av) familjen Alismataceae; i sht i pl. NormFört. 38 (1894). Aponogeton, växtsläkte av fam. Aponogetonaceae, som är besläktad med nateväxter och svaltingväxter. 3NF 1: 1160 (1923). NE (1995).
Spalt S 14802 band 32, 1998