| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVANSIG svan3sig2, adj.; adv. -T.
1) motsv. SVANS 2—4 (särsk. 2 o. 4 a): som har svans, svansförsedd; företrädesvis ss. senare led i ssgr: som har (så l. så beskaffad) svans. Vallerius PVetA 1744, s. 7 (om kometer). Svantsig .. (dvs.) den som har rumpa. Schultze Ordb. 5236 (c. 1755). LoW (1911). — jfr BRED-, KORT-, LÅNG-, STUBB-SVANSIG.
2) (numera bl. mera tillf.) som svansar (se SVANSA 2 b), inställsam l. fjäskig o. d. Han .. var ytterst förbindlig och svansig och bugade sig med handen på hjärtat för alla närvarande damer. Bergman Jonssons 37 (1914).
Spalt S 14848 band 32, 1998