| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVEA, v.; anträffat bl. i inf.
(†)
1) bränna, svedja (se SVEDJA, v. 1 a); jfr SVEDA, v. (1 o.) 4; äv. (motsv. SVEDA, v. 3 a slutet o. SVEDJA, v. 2 slutet) i det bildl. uttr. svea allt det som ludet är, anmärka på alla småsaker l. småfel, kritisera. Svea eller Svidia, det är, bränna: dädan Svidioland, der man skog bränner att så uti. Rudbeck Atl. 1: 633 (1679). När en är för hård att alting straffa, säges han, wilia swea alt det som ludit är. Därs. Schultze Ordb. 5257 (c. 1755).
2) skövlande fara fram med eld; jfr SVEDA, v. 2 b. Den, som förer ett swårt Krig, han säges att Svea. Rudbeck Atl. 1: 633 (1679).
Spalt S 14977 band 32, 1999