Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVEG sve4g, sbst.1, r. l. m. (NoraskogArk. 6: 269 (1732) osv.) ((†) n., TurÅ 1901, s. 136); best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. svega, Möller (1790) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. svege l. svega, Lundell (1893), FoU 15: 108 (1902)); l. SVEGE sve3ge2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Sahlstedt (1773) osv.) ((†) -er, se ovan); l. SVEGA sve3ga2, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -ar (se ovan) l. -or (MennanderBr. 3: 546 (1747) osv.) ((†) -er, se ovan).
Ordformer
(förr äv. sw-, -ee-, -gh. -swedje 1760 (: slädeswedje). sveg 1651 osv. -a 1690 (ss. indirekt obj.), 1707 (efter prep.), c. 1755 (ss. uppslagsord) osv. -e 1749 (ss. uppslagsord), 1847 (ss. obj.) osv. -en, sg. best. 1691 osv. -or, pl. 1747 osv.)
Anm. Skrivningen med d i swed 1734 (Serenius Hhh 3 b (1734)) är att betrakta som ren felskrivning.
Etymologi
[med avs. på formen sveg jfr sv. dial. sveg, äv. schwäj, swaig o. d.; med avs. på formerna svege, svega jfr sv. dial. svege, svega (med ursprungligen kort i-vokal); till det starka resp. svaga avljudsstadiet av roten i SVIGA, v.1 — Jfr SVIG, sbst.1, SVIGA, sbst.1]
Arvidi 53 (1651; i rimlista utan angiven bet.).
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) för visst ändamål använd (lång,) böjlig gren l. kvist o. d., ofta liktydigt med: spö l. vidja; särsk. om sådan gren osv. använd ss. piska (förr särsk. i uttr. lägga på ngn med en svega, prygla ngn, piska ngn); äv. bildl. Skänk mig heel förtorkad swega, / En ny opwäxt, en ny safft, / At jag all god frucht må ega, / Gudh, uthaff tins Andes krafft. Amnelius Quirsfeld 471 (1690). Sedan gingo de ut och han effter dhem, hafwandes swegen i högsta hugg. Reenhielm OTryggw. 2 (1691). Lind (1749; om piska). Därs. (: lägga på). Redan står jag högt på stegen, / böjer kvistar, svänger svegen, / medan sängarna inunder / prunka som ett rosenunder. Karlfeldt FridLustg. 76 (1901). Synar sin svega, hvars snärt tagit skada, och sin räffsa, som förlorat en tinne. Slotte Islossn. 24 (1912). — jfr BJÖRK-SVEG o. SLÄDE-SVEGE. — särsk. (numera bl. i fråga om ä. förh.)
a) om med ögla i ena änden försett bärredskap. Broman Glys. 1: 907 (1707). Til ladan bäres .. (höet) antingen med hö-häflor, som bestå af 2:ne trädstänger .. eller ock med swega .. giord af en biörkwidja. Gadd Landtsk. 2: 429 (1775). Diverse redskap av björkvidjor har förvärvats, från den enkla ”svegen” som består av ett vidjespö med en ändögla, till de konstmässigt vridna och sammansatta buförsklavarna. Fatab. 1941, s. 244. Lass bar (höet) med svege, vriden av björkvidjor med god repläggarkonstfärdighet. Carlsson GlestGård. 130 (1943). Rig 1965, s. 117.
b) ss. sammanfognings- o. förankringsband i primitiv byggnadskonstruktion, vidjeband. Stundom lades näfver eller granbark på takflon (på hässjan) närmast under stören, öfver hvilken bands ett sveg. TurÅ 1901, s. 136. SD(L) 1902, nr 482, s. 6.
c) om käpp tjänande som axel i leden mellan de sinsemellan rörliga delarna i ledharv; äv. i utvidgad anv., om den järnten som ersatte nämnda träaxel. Den träkäpp, som tjänade såsom axel i lederna (på harven), kallades ”sveg”. Landsm. XI. 10: 12 (c. 1888). Sundén AllmogelVg. 6 (1903; om järnten).
Ssgr (numera bl. i fråga om ä. förh.; jfr äv. sveg- ssgr): A: (b) SVEG-BAND. = sveg, sbst.1 b. Fatab. 1928, s. 172. —
(a) -BÖRDA. (sveg- 1943. svega- c. 1770) så mycket som kunde bäras på en gång i en sveg. På sanka slotter .. (har man) måst bära in höet uti de så kallade swega bördor. NorrlS 1—6: 53 (c. 1770). En på axeln buren börda (härdbörda, svegbörda, svalkbörda) räknades allmänneligen till tre kammor eller tre fång. Levander DalBondek. 1: 264 (1943).
B: SVEGA-BÖRDA, se A.
Avledn. (förr): SVEGA, v.1 till b: förse (ngt) med vidjeband. Varje störbord (i gärdsgården) svegades med två svegband. Fatab. 1928, s. 172.

 

Spalt S 14999 band 32, 1999

Webbansvarig