| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVENSKING, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.; best. -en (Dahlstierna (SVS) 179 (1707), Afzelius Sag. XI. 2: 53 (cit. fr. c. 1710)) ((†) -a (Ekeblad Bref 2: 107 (1659))).
(†)
1) svensk man, svensk; äv. med nedsättande bibet. Hör du swänsking, wore iag dommare, du skulle i morgon wara dödat. Schück Wivallius 1: 129 (i handl. fr. 1631). De danske ära mijket rädda att o(m) kongen får in köpenhamn så blij d(e) aldrig aff med swenskinga. Ekeblad Bref 2: 107 (1659; rättat efter hskr.). Han (dvs. K. XII) stadna ’ke förr än wed gamla Ran-Stad: / Skrämder war Saxen: Swänskingen glad. Dahlstierna (SVS) 179 (1707). Swenskingen kommer med mångfalldig tropp. Afzelius Sag. XI. 2: 53 (i handl. fr. c. 1710).
Spalt S 15031 band 32, 1999