Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVENSSON svän4son, m.//ig.; i pl. SVENSSÖNER svän32ner.
Etymologi
[av familjenamnet SVENSSON; anv. beror dels på ljudlikheten med SVENSK, sbst.1 o. adj., dels på att familjenamnet är ett av de vanligaste i Sv. — Jfr SVENNE]
(vard.) om (tänkt) person som representerar den typiske l. genomsnittlige svensken; i allm. med stor begynnelsebokstav; äv. med genitiv-s (med familj underförstått), betecknande en typisk l. genomsnittlig svensk familj. Han är en riktig (typisk) Svensson. Hurra! för båd’ Svea och Nore, / Och sönerna utaf de två! / Må splitet förgås med de store; / Men Svensson och Norberg bestå. SöndN 1862, nr 4, s. 2. Du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden. Olrog Rosenbl. 7: 12 (1955). Det (är) förståeligt om Svensson hyser misstro och rädsla inför den hastighet med vilken brottsligheten breder ut sig i landet. UNT 8 ⁄ 4 1972, s. 3. Vad är en Svensson för dig? — En sån som följer regler samhället har satt upp, som sköter arbete och hem och tittar på TV, i stort sett. DN 4 ⁄ 3 1982, s. 26. — jfr MEDEL-SVENSSON.
Ssgr (vard. l. skämtsamt): SVENSSON-GRABB. om en vanlig l. typisk svensk grabb. SvD 11 ⁄ 7 1985, s. 11.
-LIV. om det liv (se d. o. I 2) som tänkes levas av en typisk l. genomsnittlig svensk l. svensk familj. Jag ville knega och leva Svensson-liv. DN 24 ⁄ 10 1975, s. 36.

 

Spalt S 15032 band 32, 1999

Webbansvarig