Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVETT svet4, adj. -are; n. =.
Ordformer
(förr äv. sw-)
Etymologi
[fsv. svetter, sv. dial. svett, svitt; jfr d. svedt, nor. bm. svett, fvn. sveittr, nor. nn. sveitt; till SVETT, sbst. (l. möjl. p. pf. av SVETTAS). — Jfr SVETTIG, SVETTIS, SVETTIS-, SVETTNA(S)]
1) (i sht i vissa trakter, ngt vard.) svettig; äv. i överförd anv.: som präglas av l. är behäftad med svett. War .. så swetter af det iagh luppit, och iagh torde intet gå uth och hem i ijskölden. UUKonsP 15: 180 (1682). Ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Strindberg Hems. 125 (1887). Han fortsatte sin tröstlösa vandring med en min av trött och svett förtvivlan. Fröding ESkr. 2: 138 (1893). Vattna med försiktighet, då hästen efter ett arbete är svett. LBl. 1904, nr 12, s. 1. Jag är svett ibland när jag kör på vintervägarna då det är rent farligt att färdas här. ÖgCorr. 19 ⁄ 8 1966, s. 9.
2) (†) i bildl. anv. av 1: het, varm. ”Honoré”, sade Maurice, ”säger, att de andra (kanonerna) äro usla skrällen jämförda med hans .. Se bara, så’na ömma blickar han ger den, så han låter torka den, för att den inte skall vara för svett!” Lundquist Zola Grus 285 (1892; fr. orig.: chaud).
Ssgr, se svett, sbst. ssgr.

 

Spalt S 15086 band 32, 1999

Webbansvarig