Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIG, sbst.2, n.
Etymologi
[jfr fvn. svig, n., böjning; bildat (efter mönster av sådana uttr. som ge svikt, svikta, få bukt med (jfr äv. fisl. fá svig, ge tappt)) till SVIGA, v.1 (jfr Hesselman i o. y 55 f. (1910)). — Jfr SVIGA, sbst.2]
(†)
1) i uttr. ge svig, ge efter, böja sig; jfr uttr. giva sviga l. svigande (se SVIGA, sbst.2, resp. SVIGA, v.1 slutet). Hey, varom froo å glaa! lä see, ey nån ger svig! AWollimhaus Vitt. 20 (1672).
2) vacklan; anträffat bl. i uttr. utan svig, ståndaktigt. Tacker Herranom, prediker utan swijg / Hans nampn. Wennæsius Klingd. 11 (c. 1680).

 

Spalt S 15112 band 32, 1999

Webbansvarig