Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIKTA, v.3; anträffat bl. i sup. -at.
Etymologi
[möjl. etymologiskt identiskt med SVIFTA, v.1]
(†) refl.: svinga sig. Här ha vij upå båhr en, som sin vandring lychtat, / Som har sin resa giort och sig till himbla svichtat. Rosenfeldt Vitt. 228 (1686).

 

Spalt S 15131 band 32, 1999

Webbansvarig