Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVOTT l. SVÅTT svåt4, m.
Ordformer
(-o- 1898. -å- 1920)
Etymologi
[uppkommet gm oriktig upplösning av HUNDS-FOTT (se HUNDSFOTT)]
(numera bl. tillf., i vitter stil) = HUNDSFOTT 2. Skall jag gräla på min Gud? / Nej, han såg väl, att min hud / kräfde bister smörja. / Sved nog, men sved ganska godt: / fick ej bli en riktig svott, / skall jag därför sörja? Karlfeldt FridVis. 52 (1898). Kom och stäm in i mitt löje, din svått! Blomberg KapH 66 (1920).

 

Spalt S 15223 band 32, 1999

Webbansvarig