| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVULSTIG svul3stig2, adj. -are. adv. -T.
1) (numera mindre br.) motsv. SVULST 1: som präglas av svullnad l. svullnande, som är svullen, svällande; äv. i överförd anv., om utseende. Schultze Ordb. 5212 (c. 1755). Hvarje segment (hos björkvivelns larv) är midtpå uppsvälldt och vid incisurerna hopdraget; han får derigenom ett svullstigt utseende. Dahlbom Insekt. 48 (1837). Hon såg tjurnackens svulstiga, hängande veck. Lindberg AnnLis 147 (1901). Hans läppar voro grova och svulstiga. Hasselblatt Mann Trist. 128 (1918). De tjocka, svulstiga, taggiga bladen. Orre SkissÖkn. 12 (1922). — särsk. (†) i uttr. svulstig av draketter och ormgalla, om piga, så fylld av elakhet att hon blivit svullen l. tjock. Framfossa (och) af draka etter och orma galla swulstiga pigor eller etterbiggor, med et ord satar. Westerberg Lefv. 4 (1734).
2) i bildl. anv. av 1; jfr SVULST 2. Alla fel .. trädde nu i dagen, och landet skördade frukterna af det svulstiga oförnuft, och den insubordination, som Styrelsen sjelf utsått. KrigVAT 1834, s. 132. Egenkärlek / Så hett och swulstigt stormar i hans blod. Hagberg Shaksp. 8: 119 (1849). Halvlappen lade den ena svulstiga, snårklädda höjden efter den andra bakom sig. Boberg Varg. 59 (1934). — särsk. om stil l. form l. uttryckssätt o. d.: som präglas av svulst, överlastad l. bombastisk l. prålande o. d.; äv. om språklig l. konstnärlig produkt l. om person som kännetecknas l. karakteriseras av svulst; affekterad l. tillgjord; äv. substantiverat. Skriften fants sammansatt i en svulstig stil utan mognad och styrka i tankarne. 3SAH LXXIV. 3: 165 (1791). Hvilken skrift Academien fant öfver alt medelmåttig. Ingressen var svulstig, men slutet bättre än det öfriga. Därs. LXXX. 2: 118 (1794). Tegnér Armfelt 2: 31 (1884; om vältalighet). Många felaktiga och svulstiga uttryck och bilder hafva aflägsnats eller utbytts mot andra. Wirsén i 3SAH 2: 263 (1887). Wrangel Paris 195 (1909; om skulptur). Nordenstreng Gripenbg 90 (1921; om dikt). Han representerar en hovsam pietism men i sin stil är han påverkad av upplysningen, är mångordig högstämd utan att bli svulstig. Olsson LutherLidm. 120 (1943). Inom litteraturen (kom under medeltiden) smaken för det yppiga, svulstiga, överdrivna, överlastade .. att dominera. Wifstrand AndlTal. 10 (1943). Hon besvarade kritiken för att vara den som yttrat sig minst i Europakammaren med att hon hellre jobbar för att få resultat än svänger sig med svulstiga, tomma ord i kammaren. SDS 6 ⁄ 10 1995, s. A5.
Spalt S 15230 band 32, 1999