| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVUREN svɯ3ren2, p. adj.
A. med aktiv bet.
1) [jfr liknande anv. av t. geschworen o. dan. svoren; med avs. på den aktiva bet. jfr DRUCKEN, EDSVUREN] om person: som avlagt (vederbörlig) ed (särsk. trohetsed l. ämbets- l. tjänsteed); som vid ed givit ngn ett löfte l. förbundit sig att vilja stå i vänskapsförbindelse med ngn annan l. förhålla sig på visst sätt o. d.; särsk. i uttr. svuren broder, om person som svurit ngn en trohetsed, fosterbroder (i pl. med reciprok bet.); äv. i förb. med bestämning (särsk. i genitiv) som anger till vem eden avlagts l. vartill ngn gm ed förbundit sig; utom i skildring av ä. förh. numera bl. i ssgn SAMMAN-SVUREN o. i allmännare l. bildl. anv. (se b); jfr EDSVUREN 1. Seuerin Norby konungh Kristierns eghin sworin mann. G1R 2: 156 (1525). Gode opartijesche sworne män(ner). UpplDomb. 3: 133 (1584). Och som Dawid beprisade sin sworen Broder Jonathan .. Så war (osv.). PJAngermannus Tröstskr. F 1 a (1622). Gvstaff Adolph then Edle Hielt, / Aff Swerige Högboren / J all Werden berömd til Felt, / Til Gudz Krijgh wald och sworen. PolitVis. 274 (1633). (Sv.) sworne bröör, (lat.) conjurati. Schroderus Comenius Reg. e 4 a (1639). (Germaner kämpade) mot germaniska fränder, klädda i romersk uniform och svurna till romerska fanor. Rydberg KultFörel. 4: 46 (1887). — jfr SAMMAN-SVUREN. — särsk.
a) (†) om vittne: som avlagt vittnesed. Såå ær och besi(n)nend(es) om the sworen witne skal giffuas macht, ept(er) th(et) saken geller th(e)m m(edh) vppå. OPetri Tb. 179 (1527). Han bewijste medt sworne wettne sigh haffwe waredt medt i flotten på Höken. HH XIII. 1: 51 (1562). Ehn dansk kierll .. som hade sagtt, ath di suenskie skullee haffua skiellth de danskie för thiuffuer och förredher, som honom bleff påbeffuist medh 4 suoren withne. TbLödöse 139 (1589). På thet, at ingen misztancke (om mord) skulle wexa .. framkalledes sworen wittne, som döda pigona strax ransakade och granneligen beskodade. Rääf Ydre 3: 165 (i handl. fr. 1621).
b) (fullt br.) i allmännare l. metonymisk l. bildl. anv.; särsk. om person som intager en bestämd hållning i en fråga l. politik l. har en bestämd uppfattning i en åskådning o. d., ofta liktydigt med dels: hängiven, försvuren; dels: oförsonlig l. bestämd, avgjord; ofta med bestämning (särsk. i genitiv l. inledd av prep. till) angivande vem l. vad ngn är hängiven osv. resp. oförsonlig osv. mot. Man wil tilskynda Konung August, som är Czarens sworne wän ock allierade all avantage. Quennerstedt Bender 65 (i handl. fr. 1713). Ingen ärbar siäl i tankar komma bör, / Hwad Lustans swurna folk i sina giömor giör. Kolmodin QvSp. 2: 128 (1750). Om sommaren 1722 hemkom riksrådet Mauritz Vellingk. Denne sluge och erfarne diplomat ansågs vara Englands svurna fiende. Malmström Hist. 1: 217 (1855). Carl v. Zeipel var en svuren atterbomian. Sturzen-Becker 1: 23 (1861). Reuterholm, hvilken .. alltifrån sin studenttid tillhört .. (skalden Youngs) svurne beundrare. Lamm Oxenst. 290 (1911). Det framgår .. att Geijer icke ännu var svuren konservativ. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 95 (1913). Den gängse uppdelningen av människor i tillräkneliga och otillräkneliga har i Kinberg haft en svuren motståndare. Spångberg BanbrHövd. 235 (1939). Han var den svurna fienden till allt borgerligt, till fosterland, religion, äktenskap .. och vanlig anständighet. Lo-Johansson Förf. 48 (1957). — jfr AV-SVUREN. — särsk.
α) (†) i uttr. Istri svurna stränder, eg. Donaus sammansvurna stränder, metonymiskt för: den sammansvurna befolkningen vid Donau. Den här, som rycker an från Istri svurna stränder. Wallin (SVS) 1: 464 (1807; lat. originalet: conjurato .. Istro).
β) (skämts.) i uttr. damernas svurne riddare, om man som är kvinnornas hängivne kavaljer, beundrare o. tillbedjare. Krigsdomaren, en stilig och belevad karl, damernas svurne riddare kom hastigt till undsättning. Spong Sjövinkel 223 (1949).
B. med passiv bet.
2) (†) om person: till vilken man avlagt (trohets)ed; anträffat bl. i uttr. svuren konung; jfr EDSVUREN 2. Då skall .. (kungens) älste son till regementet komma .. och .. hans söner .. utaf oss och våre effterkommende för rätte ärfkonunger till Sverigis crone hyllede, utvalde och svorne konunger .. blifve. RA I. 1: 385 (1544).
3) om ed: som har svurits; särsk. i uttr. med svuren ed, förr äv. svornom ed(e), med ed(gång); äv. med annat sakligt huvudord: bekräftad l. bestyrkt med ed l. löfte o. d., besvuren (se BESVÄRJA 2 a); jfr EDSVUREN 3. Jcke .. hållandis swåren edh, besegledt breff, heller Lyffthe. G1R 3: 142 (1526). Oanset the hafva god breff och beviiss, them the å Sunnerbo ting lagligan bevisa och bekräfta kunna med svoren eedh .. så (osv.). OxBr. 12: 185 (1617). Ja Himmelen må witna, huru nödigt iag Sickœ min swurna edh will bryta. 2Saml. 1: 113 (c. 1669). Påminnelsen af ens kallelse binder starckare, än all annor förbindelse; fast skedde ock then med swornom Ed. Sahlstedt Hoffart. Bih. 13 (1720). GB 16: 2 (Lag 1734: med swornom ede). Den, som räddar fäderneslandet, besinnar sig ej på bokstafven i en skrifven lag, icke ens i en svuren trohetsed. WESvedelius i 2SAH 54: 432 (1878). Man skall inte bryta svuren ed. SvHandordb. (1966). Ett svuret löfte måste alltid stå fast. Därs. — jfr O-, SAMMAN-SVUREN. — särsk. i vissa numera obr. uttr.
a) svuren skatt, med ed (l. med edsvurna vittnen) bestyrkt l. bekräftad (l. överenskommen) skatt. Ath her effther skall wthgå ehnn suårenn skath, atth huilkien som falskiellighien suer, skall haffua förlisth allth thett hann ähgier. TbLödöse 138 (1589). Därs. 290 (1593).
b) svuret brev, brev bestyrkt l. bekräftat med ed (l. edsvurna vittnen). Szå wardt .. Arendt Köningh tilsagdt, att han medh sworne breff och segell vdaff borghmesthere och rådh i Stråelssundh .. skall bewijsse att (osv.). HH XIII. 1: 169 (1564).
c) svuret guld, guld vars äkthet l. guldhalt är bestyrkt l. bekräftad med ed. En skilnad i pris på Guld af samma halt efter dess olika benämning af Swuret och Oswuret Guld. AJourn. 1815, nr 88, s. 2.
Spalt S 15233 band 32, 1999