| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVÄLL sväl4, sbst.2, r. l. m. (TT 1917, Elektr. s. 2, osv.) l. n. (SAOL (1950) osv.); best. -en resp. -et.
1) (†) på människo- l. djurkropp: ansvällning l. utbuktning l. knöl; jfr SVALL, sbst. 9. Man skal och taga i acht, at om Kiöttet har grofwe Seenor vthi sigh, och hårdh Huudh eller swäll, at man thet bort skiär. Salé 122 (1664).
2) meteorol. (på botten av sjö l. vattendrag l. i (rinnande) vatten bildad) is som dels kan bilda matta över botten l. flyta upp till ytan (o. häva sig i svällande (se SVÄLLA, v. I 1) rörelse), dels kan fastna på sten o. d. i vattnet, svall (se SVALL, sbst. 6); jfr BOTTEN-IS, GRUND-IS, sbst.1, KRAVIS. TT 1917, Elektr. s. 2. Svällen .. sätter sig i turbingrindarna till våra vattenkraftverk och förorsakar de svåraste driftsstörningarna. Därs. 1940, V. s. 70. Den så kallade svällen, ett egendomligt snömos som slår ut likt väldiga vita näckrosor på kanalvattnet. TurÅ 1955, s. 215.
Spalt S 15307 band 32, 1999