| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVÄLTING, sbst.2, m. ⁄ ⁄ ig.
(†)
1) person som svälter; äv. med tanke på att den som svälter är utmärglad, utmärglad person; äv. nedsättande (särsk. om girigbuk). Lars Borgare kärade till Erik .. ”för dhen schamligha mun som han hadhe brukat på honom .. kallandes honom een gammall swältingh medh flere andra snöpliga ord han honom öfwerföll”. BtÅboH I. 9: 84 (1637). De måste blifva lata svältingar och göra knappt en resa om sommaren (till Sthm, för att sälja ved). Chydenius 409 (1779). (Sv.) Svälting .. (t.) ein Hungerleider, einer der für Hunger abgezehrt ist, ein abgemergeltes Gerippe. Möller (1790). Nordforss (1805; äv. om girigbuk). Der vankades föga artigt skämt från den segrande garnisonen, isynnerhet dess qvinliga garde. ”Mera soppa, mera soppa åt kronans svältingar!” Topelius Fält. 2: 411 (1856).
2) i uttr. vara sin egen svälting, försörja sig själv, ha eget hushåll; särsk. i ordspr.; jfr SVÄLTARE 2. Bättre är wara sin egen swältingh, en annars brödätare. Törning 10 (1677); jfr Granlund Ordspr. (c. 1680). ÖoL (1852). — jfr SJÄLV-SVÄLTING.
Spalt S 15331 band 32, 1999