| Publicerad 2000 | Lämna synpunkter |
SYDEN sy4den, r. l. m.
(numera mindre br.)
1) = SYD, adv., sbst.2 o. adj. II 1, särsk. 1 d; äv. övergående i adverbiell l. adjektivisk anv. (särsk. i uttr. som vinden var syden till osten); särsk. (o. företrädesvis) i sådana uttr. som draga sig på syden, gå över på syden, om vind o. d., för att beteckna att den övergår till sydlig l. börjar blåsa från söder. Palmchron SundhSp. 16 (1642: til Syden). Winden war syden till osten förmiddagen. KKD 10: 186 (1711). Fäbodarne och Utjorder til thenna byn .. är 3/4 mihl i syden. Broman Glys. 1: 165 (c. 1730). Den skogtract som ligger jämsides älfwen och weter mot syden. NorrlS 1—6: 54 (c. 1770). Vinden hade verkligen dragit sig en smula på syden. Siwertz Ämbetsm. 201 (1912). Hade han varit ett streck till åt syden så hade (osv.). Barthel Harstena 143 (1933). Den östliga vinden höll på att gå över på syden, vilket alltid betyder vackert väder. Malm Roberts Arund. 45 (1939). Vi hade anständig sikt, och vinden hade slagit om på syden! Vi skulle få medvind! MBästFjällf. 99 (1950).
2) sydlig vind, sunnanvind; jfr SYD, sbst.2 2. Vi ha vinden i ryggen, men så kommer syden till hjälp och med den regnet. SvD(B) 14 ⁄ 11 1920, Bil. s. 2.
Spalt S 15494 band 33, 2000